Det är svårt att vara arg när man äter mjukost

På kursen som vi går fick vi tipset av vår instruktör Irene att belöna med mjukost på tub under skvallerträningen. Skönt för oss som gärna slipper köttbulleextrakt under naglarna. Vi hade nämligen fått instruktioner att använda "mjukt godis". Irene berättade att det lugnar hundarna mer än att knapra på något hårt samtidigt som de skäller på varandra. Det är helt enkelt svårare att vara arg samtidigt som man slickar på något.

Tänk dig själv att skälla ut din värsta antagonist samtidigt som du äter en mjukglass, t.ex.

Igår kom Gaias värsta fiende spatserande i parken och skällde på oss från långt håll. Vi hade lekt "kleta-mjukost-på-tall-leken" (den är mycket användningsbar, den där mjukosten) men vid det här laget vacklade Gaias uppmärksamhet något och hon riktade istället blicken mot den andra hunden. Jag andades det lugnaste jag kunde och tryckte ut lite skinkost ur tuben.

Det magiska inträffade: Gaias kroppspråk blev neutralt. Hon var helt tyst. Tittade på osttuben och på mig.

Fiendehundens husse (som är mycket trevlig) och jag hälsade på varandra. Och njöt därefter av den relativa tystnaden (man kan inte skvallerträna barn och skator) i parken. Jag sjöng tyst mjukostens lov.

1 hundnos, 42 kvadratmeter

Ibland när Gaia och jag har tråkigt gör vi sökövningar hemma. På de - visserligen välplanerade men ändock blygsamma - 42 kvadratmetrarna.

Man utvecklar en särskild sorts kreativitet när det gäller att hitta på gömställen under sådana rumsliga begränsningar.

I en gardedrob.
Under en matta.
På ett sideboard.

Skvallerskryt

Det här med skvallerträningen går verkligen framåt och idag hade vi lite av ett genombrott: på tvärbanan, bland mängder av tvåbenta passagerare, klev ytterligare en rottweiler in.

Och inget hände.
Inte ett morr ens.

Gaia smaskade godis och tittade på mig istället.

Nu ligger vi i soffan och kollar på Ceasar Milan. Det blir man ju inte helt upplyft av. Ceasar är inte en man som skvallertränar, om man säger så.

Snart i skolbänken

Idag fick jag bekräftelse på att jag är antagen till hundinstruktörsutbildningen samt litteraturlistan till densamma. Är så himla peppad! Ett par av böckerna har jag redan läst och resten ska jag snart börja införskaffa. Skön tisdagsstart.

Denna lilla goding som jag hittade på biblioteket står dock inte i litteraturlistan...

"Var snäll och dregla inte på min *infoga valfritt ord* är du snäll"

När man skaffar hund märker man snabbt att det är vissa ord och uttryck man säger oftare än andra. "Kom här" och "varsågod" och "sitt" och "braa!" och "nej".

Men en fras som jag tror jag säger nästan lika ofta, det är:

"Var snäll och dregla inte på min/mitt...
- dator
- nytvättade klänning!
- kaffe
- mobil
- kalender
- tallrik fil
- handväska
- hårborste
- strumpbyxor!
... är du snäll"

Godisrottis

Storshoppat i eftermiddag. Tar inte Gaias kärlek för given liksom. Hon valde ett av benen och tuggade så frenetiskt atthon blev andfådd. Känner igen känslan från när jag äter lördagsgodis...

Mobilpratare

Efter senaste tidens köldknäpp kändes -5 som töväder. Ändå var det märkligt tomt på folk och fä i Årstaskogen. Gaia gjorde fler snöänglar, försäkrade sig om att nedfallna grenar verkligen var döda samt försökte plundra buskar på upphängda barnvantar.

Vi mötte en kvinna med yorkterrier också. Kvinnan pratade i mobil, demonstrativt som en tonåring:

"Nu möter vi en rottweiler! Haha nää jag vågar inte gå förbi... Nej de står bara där och tittar. Precis min hund är ju en tugga. Jag vet inte hur jag ska göra, vi får väl vända helt enkelt... Va? Nej den är kopplad" och så vidare.

Jag kunde inte låta bli att tänka att om du vill förmedla något är du välkommen att ställa en direkt fråga till mig. Och om du var koncentrerad på din hund istället för människan i mobilen skulle det nog inte heller finnas anledning till oro...

Kurslördag

Idag har vi åkt en himla massa pendeltåg och buss för att ta oss till hundmöteskursen hos Hundläroverket utanför Tullinge. I tre timmar drillade vi skvallerträning och Gaia var väldigt fin och relativt avslappnad. Nu ska vi öva själva igen ytterligare två veckor och så är det ny uppföljning efter det. Mitt mål är att Gaia ska bli så stabil att vi kan gå lydnadskurser längre fram.

En dag av intensiv hundträning har tagit ut sin rätt: Gaia sover djupt redan och själv ligger jag i soffan och försöker hålla mig vaken "för det är ju helg" och så vidare. Snart snarkar vi väl ikapp.

Kung i nätshopen

25 januari. Sällan har väl en löning varit så efterlängtad. Rivstartade dagen med att beställa ett täcke till Gaia. Det här går liksom inte längre.

=

Vargen min?

Intressant artikel i DN idag om hundens ursprung och nya teorier om hur vi började vår gemensamma resa. 12 000 år tillsammans - inte konstigt då att det finns ett speciellt band mellan hund och människa. Att vi kan se varandra i ögonen och förstå varandra. Det är hisnande, tycker jag.

"(...)har använt ny genteknik för att jämföra den fullständiga arvsmassan från sextio hundar av olika raser och från tolv vargar från olika delar av världen. Ett trettiotal delar av dna-sekvensen visade sig skilja markant. Ungefär hälften av dem innehåller gener som främst är aktiva i hjärnan.

– Det är ju inte så konstigt. Hundar måste ju vara mindre rädda och aggressiva och kunna läsa av människor bättre."

Om matte själv fick önska

Tänk va!

(Väckarklockan ringde för en halvtimma sedan och jag har fortfarande inte kommit upp. Vilket praktiskt litet trick det här skulle vara).

Köttbullegapet

På kvällspromenaden mötte vi en man med en spaniel-typ-av-hund. Jag är hopplös på att känna igen folk, men när ekipaget närmade sig tryckte jag in köttbullar i Gaias mun och repeterade mitt "braaa" och spaniel-mannen sade "ja men det är ju ni, som tränar så duktigt!"

Jag blev generad och mumlade något meningslöst.

Skulle bara sagt "TACK" för det var det jag menade. Egentligen.

Ibland känner jag mig som Farmor i Bamse. Köttbullarna är så små, så små och rottweilergapet så stort, så stort.

Kanske-spanieln, som var mittemellan, klarade sig utan utskällning.

Bildkälla

03:13

Med risk för att låta som en småbarnsmorsa: det här var min natt. Hur var din?

(Men jag skrattade en del, hela grejen var så konstig).

Stryp

Tidigt i höst gick jag till Sofo Pets på söder. De har ett fantastiskt utbud av lite större tuggben som jag brukar försöka ha ett gäng av hemma. Den där gången var mitt ärende ett annat. Gaia hade skrämt upp mig med sina utfall och tills vi gått lydnadskursen tänkte jag att ett strypkoppel skulle vara en tillfällig lösning. Jag bad en av expediterna om storleksråd. Han svarade lugnt:

"Varför vill du strypa din hund?"

"Ja men" försökte jag förklara "det är tillfälligt, tills vi gått lydnadskursen"

Jag möttes av ett likgiltigt ansiktsuttryck.

"Hon är så STARK" försökte jag.

Expediten argumenterade istället för en vgw-sele.

Eftersom jag kände mig lite dum efter den där strypkommentaren köpte jag selen istället. Efter det har jag läst på mer om de negativa effekter halsband har på känsliga hundhalsar.

Och slutet då? Selen fungerar utmärkt för mig och Gaia.

Vilken tur va, att den där mannen i affären vågade be mig tänka över ett annat alternativ.

Morgonstund

Varit ute en morgonrunda och försöker nu äta min frukost. Det är svårt när man har "leeeek med mig då"-blicken fästad på sig (ackompanjerat av uppmuntrande voffningar). Fick sätta filen på undantag en stund och gömma köttbullar i lägenheten istället.

God morgon!

Nummer 16

Enligt SKK:s årsstatistik har rottweilern halkat från sin tio-i-topp-plats på listan över de mest populära hundraserna i Sverige och ligger i dagsläget som nummer 16.

Att många tröttnar på sina rottisar är lätt att konstatera med ett hobbyvetenskapligt tillvägagångssätt: Blocket. Jag har i alla år scannat djurannonser där. Dagdrömt och fantiserat. Senaste åren har det varit en himla massa rottisar, amstaffs och korsningar av de båda raserna där. Kanske hänger det ihop med rasens popularitetskurva. En hög efterfrågan och efter ett tag när valpen inte är ullig längre och den vuxna brukshunden kräver mycket av motion och aktivering, hamnar den på Blocket.

Jag tog över Gaia från en kompis, men om jag någon gång skulle ha en hund till (Gaia måste bara sluta vara... intolerant... mot andra hundar först...) skulle jag lätt välja en omplaceringshund.

Här kan man fantisera:
Hundstallet 
Hundar utan hem
Hundfrämjandet

Snötysta kvällar

Helgen gick så fort, så fort. Plötsligt var det söndagkväll.

"Vi går ut och går" sade jag till Gaia som morrade så att sängen vibrerade som svar.

"Ja, det är ju inte för MIN skull" försökte jag.

Efter att ha bråkat lite kom vi så äntligen ut på kvällspromenad. Det sagobokssnöade och vi gick ner till kolonistugorna och såg varken människor, hundar eller rådjur. Gaia fick springa lös och var en lycklig hund. Stannade vid utegymmet och såg på Södermalm som glittrade tvärsöver viken. Sade inte mycket till varandra alls egentligen.

Tänkte att det här hade jag aldrig, aldrig gjort om jag inte hade hund. Vilka vinterkvällar jag gått miste om.

Utfalls utfall

Vi vågade oss ut bland alla minusgraderna och det var ingen särskilt unik idé: på lördagar är Årstaskogen mayhem för hundar och mattar/hussar. Det gav extra många tillfällen att öva skvallerträning.

Det fungerar bra ändå, måste jag säga, även om vi tyvärr dubblade statistiken för den här veckan: vi är nu uppe i fyra utfall. Men med tanke på att det brukade vara fyra utfall om dagen förut och att vi idag haft fler hundmöten än vi har en vanlig vecka, känner jag mig ändå stolt.

Uppdatering söndag kväll: Vi landade på fem utfall den här veckan...

Det kallas vinter

Väckte Gaia nyss (jepp, hon är en av de hundarna...) tänkte mig långfrukost med latte och DN (hennes frukost går dock alltid åt på två röda) och sedan en glittrig promenad längst med årstaviken. Kollade väderappen för att se om långkalsonger är nödvändigt eller ej.

Det är det, kan man väl säga.

Thank Dog it's Friday

Händer aldrig. Tiotusenbitarspusslet m kampsportsträning, hund och jobb gör det liksom inte enkelt att klämma in biten "After Work". Men ibland så: fick mig ett glas vin ikväll med gamla kollegor. Catchade upp. Fnissade. Nu är det fredagshäng i soffan med världens bästa hund.

Perspektiv

Ibland tittar jag på den här bilden och tänker på hur förhållandevis enkelt mitt liv är.

Här hittar du FB-gruppen "Rottweiler"

Sedelärande historia för machomän

Håhå jaja, alla dessa gångvägar och skogsdungar man gärna undviker som kvinna.
Jag gjorde det i alla fall.
Men det var innan jag kände Gaia.

I världens vackraste vinterårsta gick vi ikväll, klockan nästan tio. Gaia grävde bakom någon buske. Två machomän kom släntrade på den sortens karlars obekymrade vis. Pratade med höga röster. Såg bara mig stå där.

"höhö" sade den ena machomannen till den andra "det här ser ju ut som en klassisk mordplats, höhö"

Gaia trädde fram ur skuggorna. Varulvssvart mot den den vita snön.

Konstig tystnad.

Efter tio meter sade den andra machomannen, betydligt tystare "herregud, den där såg ju livsfarlig ut".

Kontorsrottis

Gaias hundrastare är på andra äventyr idag och jag tog med vovven till jobbet. Det är så skönt att möjligheten finns även om jag inte kan ha henne här regelbundet. Hon tigger godis och kel av alla kollegor och somnar sedan på tjockismattan i mitt rum.

Om kvällen

Då har vi parken för oss själva. Vet inte vad alla andra två- och fyrbenta har för sig efter 21. Vi letade efter korvbitar som på ett magiskt sätt gömt sig mellan den grova barken på en tall. Eller ja, Gaia letade. Jag tittade ganska länge på snöflingorna som singlade ner lika teatraliskt som i en romcom.

Trassligt

Ni vet känslan av irritation när iphonens hörlurar trasslat ihop sig? Spårlinan jag använder t Gaia är av snarlikt material. Och 15 m lång. I'm just saying.

Men jag älskar den. Eftersom Gaia inte kan vara lös ännu är den ett perfekt alternativ. Jag blir lugnare och då fungerar inkallningen också betydligt bättre.

"Dominans"

Har man en stor hund som dessutom gör utfall är det ofrånkomligt att fundera över hundbeteende och hur problemet bäst bemöts. När jag precis tagit över Gaia i augusti 2012 var det flera jag pratade med som tyckte att det bästa sättet att hindra henne från utfall var att kasta ner henne på marken. Efter att ha läst på en del förstod jag att majoriteten etologer och hundkännare inte subventionerar ett sådant beteende från förarens sida.

Det är trist när gamla fördomar och föreställningar lever kvar och blir sanningar, men lyckligtvis svämmar nätet över av intressant läsning om modern hundforskning. Idag snubblade jag över den här artikeln om just begreppet "dominans" och hur en gammaldags hunduppfostran av typen "slänga i backen" kan försvåra arbetet med att få en hund att sluta göra utfall. Kort och koncist! Du kan läsa den här.

Godmåndag

Den ungefär vanligaste dialog Gaia och jag har:

- jag går upp om du går upp!

- ah meh! JAG går upp om DU går upp...

Korvfingrar

Det här med skvallerträning kräver ju sina korvar. Grejen är att jag är vegetarian och har hittills i mitt vuxna liv aldrig någonsin köpt kött. Det säger en del om hur mycket jag tycker om min hund att jag faktiskt gör det nu.

Grillkorv alltså. I små, små bitar. I min jackficka. Jag får små köttbitar undar naglarna, stinker korv om fingrarna. Det är verkligen ganska vidrigt.

Men idag har skvallerträningen gått utmärkt faktiskt, och att andra hundägare blänger på en när man mutar rottisen med korv och säger "bra" "bra" med en dåres upprepning får man väl ta helt enkelt. Det är lite av en utmaning att inte falla för grupptrycket och börja rycka i kopplet och ryta åt hunden istället. För det där gör ju onekligen att det ser ut som att man vidtar ordentliga åtgärder. Jag är innerligt trött på att upprepa mitt "vi över nämligen, det är skvallerträning" och mötas av enträget blängande ifrågasättande av mig och mina korvar. Men vi harvar på. Med fingervantar, prassliga påsar och en rottisblick att dö för.

Korv och bollar genererar denna blick...

Ribbing för hundar

Gaia utmattad efter tre timmar på hundmöteskurs. En slags utbildning i gott uppförande. Ribbing för hundar typ. Vi ska gå ytterligare tre gånger hos Hundläroverket som jag hittills känner mig väldigt trygg med och inspirerad av. Att rottisar och amstaffs är lite av deras specialitet är extra kul förstås. I läxa har vi att fortsätta vår skvallerträning. Vi har aktivt tränat detta sedan november och uppriktigt sagt har jag inte märkt något särskilt resultat hittills. Men eftersom metoden har ett så fint rykte kommer vi att fortsätta ett tag till: har ju liksom inte så mycket val när jycken gör utfall mot var och varannan hund vi möter. Mycket korv blir det...

Fredagsmys