Borta bra men

Påsken har firats som sig bör med vulgära mängder sötsaker, släktfrosseri och plikttrogna löprundor. Men nu längtar jag väldigt mycket efter min egen snuffe. Enligt de båda hundvakterna har det gått bra och rottweilerprinsessan har charmat till sig ett par nya hjärtan.

Ikväll ska hon få så mycket godis hon bara orkar.

Box!

Jag har åkt till mina föräldrar över påsk. Gaia är kvar i Stockholm och passar hemmet i sällskap av betrodda hundvakter. Skämdes lite över min tänk-på-att-lista för den blev minst dubbelt så lång som jag tänkt från början. Får väl acceptera min stämpel som curlingmatte... Fem nätter utan rottweilersnuffen! Större utmaning för mig än henne tror jag.

I förmiddags lånade jag min brors boxer Bella och gick ut i vårvädret. Lyssnade på isen som sjöng i sjön. Kisade mot det överexponerat vita solljuset. Hon är så duktig Bella, inte ens ett år har hon funnits i familjen och det här var första gången vi gjorde något på tu man hand, men hon följde snällt med och lyssnade rätt bra också. Ett riktigt yrväder är hon och jag som är van vid Gaialunken tyckte det var en himla härligt rushig runda längs med
sjön.

En utbildningshelg klar - nio kvar

Jag är så himla glad att jag bestämde mig för att gå hundinstruktörsutbildningen. Jag försökte att inte ha alldeles för höga förväntningar, men samtidigt - det är ju yrkeshögskolans utbildning! Efter att ha smält intrycken från första helgen vågar jag erkänna för mig själv att jo, visst har jag höga förväntningar och jo, det verkar som om de kommer att infrias.

Utbildningen är ett år och vi träffas en helg i månaden. Utöver läxor som att läsa kurslitteratur, göra inlämningsuppgifter och öva in en "cirkuskonst" med sin hund (kommer bli SÅ underkänd på det momentet...) ska vi ha ett antal projekthundar som vi jobbar med. Det innebär att träna såväl valpar som vuxna hundar i vardagslydnad, med och utan hundarnas ägare. Vad jag inte var beredd på var att vi även under utbildningen ska hålla två egna vardagslydnadskurser! Ska bli jättekul men är rätt nervöst. Kurserna kommer att hållas i höst och bor du i Stockholm vore jag förstås superglad om du och din hund vill gå hos mig. Idéerna bubblar på högtryck i huvudet och under nyckelbenen kan jag säga.

Jag jobbar med kommunikation och har inga planer på att byta yrkeskarriär, men efter min examen vill jag gärna hålla kurser på kvällar och helger. Det känns verkligen som om jag med rätta kommer kunna känna mig kompetent för det nästa år.

Alla på kursen har olika erfarenheter av hundlivet, en del är nya och många är entusiaster sedan länge. Det var intressant att få låna vår lärares hund under de praktiska övningarna i söndags, för jag inser hur präglad jag är av Gaia. Hon är ju liksom "hund" för mig och jag är väldigt samkörd med henne och hur hon reagerar. Ser fram emot att få jobba med fler hundar under året och få ännu mer perspektiv, även om jag tror att mitt hjärta alltid kommer slå lite hårdare för problematiken kring aggressivitet och hundar med en "hårdare" attityd till sin omgivning.

Du kan läsa mer om utbildningen här.

Som halloween

Ibland kan Gaia se lite läskig ut. Som en varulv liksom. Sov gott (om ni vågar!).

Det var inte jordgubb i soffan

"Är det jag som spillt jordgubbschoklad i soffan?" sade Anna som var här igår.

Dessvärre inte. Det visade sig att Gaia börjat löpa. Så mitt rottistroll får stanna hemma imorgon och jag får låna hund på de praktiska övningarna. Himla snopet för jag är så nyfiken på hur hon skulle reagera på rottweilervalpen.

Utbildningen är spännande och jag är positivt överraskad av ambitionsnivån - inga läxor man kan glida igenom här inte! Föredrar alltid prestationsångest framför att känna mig understimulerad, men lite nervöst är det allt!

Tillbaka i skolbänken

Idag började hundinstruktörsutbildningen! Vi värmde upp lite lagom med lära-känna-varandra-övningar och namnlekar. Och pratade hund med varandra så fort vi fick chansen. På söndag ska vi ha med våra egna vovvar. Särskilt spännande eftersom det kommer en åtta månader gammal rottisvalp!

Munkavlad

Inför påsk och min charterresa om några veckor har jag köpt munkorg till Gaia. Hon gör fortfarande utfall och såväl mattes som hundpassarnas nerver kan nog slappna av bättre om vi vet att Gaia inte kan skada någon. Igår testade jag alltså en munkorg och inomhus hade hon snällt på sig den men så fort vi kom ut lyckades Gaia gnida av sig den mot marken. Hon ser för övrigt rätt skrämmande ut med den på, men eftersom omständigheterna nu är som de är får det väl vara så. Nu ska vi promenera in till Sofo'r pets och byta storlek, hoppas att det fungerar!

Dubbelrottis

Min duktiga prinsesshund! Idag träffade vi Romeo och Björn igen och efter att ha varit uppe på berget och lekt arga leken m rådjuren gick vi hem t mig. Med hundarna alltså! Kan ni tänka er? Romeo fick gå in först och reka och sedan höll jag Gaia kopplad. Inte ett endaste litet morr. Kopplade loss och Romeo pussade henne så hennes öron blev helt blöta. De lekte lite, vilade lite och hjälptes förstås åt att tigga ihärdigt vid köksbordet. Och försök motstå två rottisblickar, om ni kan!

Tax och studioblixt

Idag kombinerade vi hundmötesträning med en fotosession. Min kompis Lena har byggt studio och erbjöd sig att ta porträtt på Gaia och mig. Utöver fotostudio har hon också en tax som heter Allan. Gaia gillade honom direkt och promenaden gick bra, men lite nervös över hur det skulle gå inomhus var jag allt.

Båda vovvarna skötte sig dock jättebra. Allan morrade lite när jätten Glufs Glufs (aka Gaia) noga inspekterade godisgömmor och sovbädd, men det kan man ju förstå. Blev jätteglad över att det var så lugnt och vänligt mellan dem.

Och bilderna då? Snart i en header nära dig!

Tysta leken börjar... Aldrig?

Fredrik Steen skrev på sin blogg för ett tag sedan om att ha en "tyst dag" med sin hund. Detta för att öva upp andra sätt att kommunicera - med kroppspråk, genom att röra vid hunden osv. Jag tyckte det lät väldigt vettigt och funderade på att ta en helt ordlös dag och på så sätt öva upp Gaias lyhördhet.

Jo, tjena.

Att skala bort ord går bra. Som att inte säga ett mesigt "nej, nej gör inte så, nej jag vill inte att du nosar där nej" och byta harrangen mot ett bestämt "nej". Men att vara helt tyst? Uppriktigt sagt är utmaningen större för mig att knipa än vad det skulle vara för Gaia att förstå mig, är jag rädd.

Men en tyst promenad, det vore kanske lagom att börja med?

Fönstershopping

Gaia gav ifrån sig ljud som betydde "jag ska ha den här. Det finns inget alternativ". Men den var ju dekoration bara och kom inte ut och lekte hur mycket hon än skällde.

Bolltok

När jag just fått Gaia slaktade hon en tennisboll per dag. Jag fick köpa billiga på loppis. Nu händer det sällan, hon vill mest ha dem runt sig. Eftersom såväl veterinär som tränare avrått oss från att leka kastlekar utomhus för bollarna idag en tynande tillvaro i en korg i hallen. Rensade idag i tre högar: bollar som ska slängas, som håller ett tag till och som är loppisnya. Kan stryka den utgiften från kontot ett tag i alla fall...

Färskfoder - grönsaker

Nu har Gaia gått på färskfoder i en vecka. Konstigt nog känns det längre. Det fungerar jättebra, jag har inte märkt några negativa biverkningar än. Jag har anpassat tillskott och liknande efter hennes specifika problem med lederna bland annat: äkta sädesslag ska undvikas medan t.ex hirs och quinoa går bra, rapsolja får hon ett par gånger i veckan utöver tabletterna av grönläppad mussla som hon stått på i en och en halv månad redan. Spenat är bra för att motverka anemi och eftersom hon fick det en period innan jul kommer jag då och då att köra en spenatkur.

Det är framförallt två förändringar jag sett, varav jag tror att den första är helt individuell:

Tidigare har Gaia blivit väldigt aktiv och rastlös med en gång hon ätit sitt torrfoder. Hon har gått runt och smågläfst lite sådär utan syfte och jagat sin egen svans. Nu går hon lugnt och lägger sig istället. Smälter maten en stund.

Hon gör nummer två betydligt mer sällan och då i avsevärt mindre högar. Färskfoder tas upp bättre av kroppen och därför blir det inte lika mycket rester. Har läst om flera som märker den här förändringen. 

Utöver färskfodret får hon en grönsak varje dag och ett kokt ägg (och krossat äggskal) två gånger i veckan. Jag har sett lite olika teorier om hur man ska bereda grönsakerna, ge dem hela eller riva/mixa dem. Jag river Gaias grönsaker eftersom jag tycker resonemanget verkar rimligt: i det vilda får hundar/vargar i sig grönsaker genom att äta bytesdjurs magsäckar. Deras kroppar är inte gjorda för att bryta ner och tillgodogöra sig hela grönsaker Jag har gjort en meny och satt upp kylskåpet så att det blir lätt att komma ihåg vad jag kan variera mellan. Idag köpte jag ett grönsakskit med "soppgrönsaker" för tolv kronor på Liedel. Alla grönsakerna räknas som mycket bra för hunden enligt min hundmatsbibel "Natural dog food": rotselleri, morot och palsternacka (som tydligen är väldigt proteinrik! Det var nyheter för mig). Kombinerar man moroten med olja blir det lättare för hunden att tillgodogöra sig flera av vitaminerna. 

Dags för matte att bita ifrån

Saker jag vid det här laget är innerligt trött på:

- Hussar(företrädesvis i det här fallet)/mattar som jag inte känner men som på fem meters avstånd ropar lydnads- och uppfostringstips åt mig

- Hussar/mattar som gör sig roliga över skvallerträningen i stil med "jaha ja du MUTAR din hund för att få den att lyssna"

- Hussar/mattar som säger "men gå bara då, stå inte där, gå vidare" (även om de själva går på andra sidan gatan) medan jag skvallertränar Gaia

Det blir många diskussioner om skvallerträning här men eftersom jag inte håller på med tävlingslydnad eller liknande är det liksom det här som dominerar rätt mycket av min hundvardag. Och då är faktiskt andra människors attityd och uppförande också centralt. Jag har ju liksom hört om relativt nyblivna föräldrar som tycker det är jobbigt med självpåtagna barnexperter men shit pommes frites (som det heter) vad många hundpsykologer det kryper omkring där i buskarna!  Häromdagen var det en man som utan att jag bett om det rättade mig i min hantering av Gaia - och AVBRÖT MIG - gång på gång när jag försökte förklara vad det var jag höll på med.

Det jag egentligen irriterar mig mest på är min egen attityd, för istället för att fräsa ifrån och lägga an en det-har-du-inte-med-att-göra typ av attityd blir jag urskuldrande, förklarande, argumenterande och ursäktande. Helt enkelt för att jag tycker Gaias uppförande i såväl utfallslägen som när hon bara står och stirrar är lite pinsamma. Men vad jag egentligen gör är ju att ursäkta mitt val av uppfostran, mitt eget hanterande av min hund och vår relation. Och det vill jag ju faktiskt inte.

Så från och med nu blir det till att bita ifrån istället.
I varje fall varannan gång.
Var tredje säkert!
Jag blir utfalls-matten.

Men igår gick vi över en av Årstaängarna och en mycket lurvig svart hund lekte med en studsig border collie och Gaia stod stel som en pinne, stirrade, stirrade, stirrade och slickade disträ på mjukosttuben. "Hej" vinkade mannen som hade de andra hundarna. Det var något bekant över honom. Och sättet han såg på oss var så uppmuntrande bekräftande. Hem och googla och visst var det Härliga Hunds egen hundexpert Johan Andersson! Jag riktigt önskade att de där i-buskarna-experterna hade sett det.

Men nu avslutar vi med något riktigt trevligt, som saker jag aldrig blir trött på:

- När folk i kollektivtrafiken gosar med Gaia och säger saker som "hon är ovanligt vacker, men det får du väl höra jämt?"

- När trevliga mattar jag förklarat situationen för ändå stannar på plats med sina hundar så Gaia får träna och säger "men vad duktig hon är, det kommer gå bra!"

- När Sarah och Anna gosar med Gaia i soffan och jag ser hur mycket det tycker om varandra

Blanka nosar

När jag var liten hände det att jag lånade mammas genomskinliga nagellack och målade mjukisdjurshundarnas plastnosar med det. Jag hade läst att hundar som är sjuka har torra nosar och ville att mina skulle ha blanka, friska.

Hon är världsklassöt när hon ligger så där.

Och jag kan inte alls förstå honom som vi mötte utanför Ica, som tittade på Gaia och mig och på sjuttiotalsstockholmska sade att "ja du tjejen, det blir inte lätt att skaffa en pojkvän med den där".

För en sådan man kan inte ha tittat noga på hennes nos. Den är blank. Och snarkar så att det är svårt att somna om när man har vaknat. Och en kille som kan motstå den, honom måste det vara något fel på.

 

Biabädd

Jag har alltid tyckt att biabädden är ohyggligt ful och i min lilla lägenhet blir den dessutom ganska dominerande. Gaia är dock väldigt förtjust i den och jag har inte riktigt hjärta att ställa undan den. Idag klädde jag istället om den i ett prickigt vaxdukstyg och faktiskt känns hela vardagsrummet trevligare, på något vis.

Hundmötesträning igen

Styrkt av mötet m Tiffany och Prizi tidigare i veckan hade jag idag styrt upp ännu en playdate, den här gången med en kompis kompis som enligt uppgift "är lika rottweilertokig som du är". Idag träffade vi Björn och hans rottis Romeo på Årstafältet och det gick riktigt bra. Tyvärr har Gaia i veckan inlett en för mig obegriplig hatkampanj mot golden retrievers, men gentemot Romeo var det idel svansviftning. Vi var ute länge i solen och hundarna gick lugnt bredvid varandra, nosade på samma fläckar. Väl hemma igen somnade Gaia liksom i ett galoppsprång.

Hör & häpna

Världens vackraste, nästan varma, dag och Gaia och jag åkte in till stan för att möta upp
Min träningskompis Tiffany och hennes hund Prizi. Tanken var att Gaia skulle få öva på att promenera bredvid en annan hund, utan någon mer kontakt. Efter ett första utfall (drog ner veckostatistiken dessvärre...) lugnade hon sig och vi gick runt i Humlegården, köpte en kaffe och fortsatte vidare ner i Kungsan, längs med vattnet vid gamla stan och upp till Slussen. De gick så fint bredvid varandra och Prizi var väldigt lugn och en bra pedagog, så väl vid Slussen kunde de nosa på varandra ganska ingående.

Så himla glad och stolt matte är jag idag! Det här var ett framsteg vi behövde.

The horror, the horror

Jag var ganska barnsligt nyfiken på hur Gaia skulle välkomna färskfodret, så jag vaknade tidigare än vanligt. Tassade ut i köket och tog fram den tinade plastkorven med kött.

Äcklet.

Jag är vegetarian sedan barnsben och har aldrig hanterat kött. Inte ens på hemkunskapen. Det närmaste jag kommit är faktiskt Gaias köttbullar.

Nåväl, medan gårdagens kvällsmat åkte hiss i halsen lyckades jag fördela innehållet i tre plastbunkar och också skopa upp frukostransonen i nya anti-hetsätar-matskålen. Gaia vaknade till av lukten och kom farande (halkandes på parketten) ut i köket.

Lätt traumatiserad av köttchocken såg jag hur i alla fall hunden njöt av det illaluktande joxet och det var ju liksom huvudsyftet.

För ett par månader sedan mådde jag ila bara av att skära köttbullar men du är det inte lika farligt. Så jag kanske vänjer mig.

(Bilden på Gaia och pipen har egentligen inget med texten att göra, men är vansinnigt gullig).

Före detta varulvar och dagliga snöänglar

Fotograferingen gick bra igår, det var en drös med andra hundar där men min egen före detta varulv var så snäll och sade inte ett pip ens. Lite svårt att få fröken att posera var det dock, inte minst eftersom hon fick syn på en stor boll högt upp på en hylla. Efter ett par fruktlösa försök att klättra (jajamänsan) på väggen för att på så sätt nå bollen satt hon fint med huvudet på sned och tittade in i kameran med bästa rottisblicken. Ska bli kul att se resultatet!

Hemma igen gick vi upp på lilla berget och Gaia fick springa i spårlinan. Skaren är inte helt ultimat dock och hon fick ett skärsår på benet. Får vänta tills snön smält undan innan vi hänger där igen, tyvärr. Kanske dröjer det inte alltför länge för idag värmde solen och isen droppade sakta men relativt säkert bort från vägen. Gaia som älskar att rulla sig på så hård is som möjligt gjorde ett par ordentliga snöänglar, liksom för att passa på.

En märklig sak med Gaia är att hon är tokig i att äta andra djurs spillning - särskilt från harar. Någon av er som har vovvar som gör det och/eller vet varför?

Jag utgör ju ledighetskommittée nu och det är inte klokt vad fort dagarna går ändå: långa promenaden strax efter nio och sedan är det i regel diverse ärenden, fixa något att äta och så ett varv runt kvarteret och iväg till träningen och en vända ut och kvällsmat och sedan är dagen ändå slut, fast all den vakna tiden varit ledig. Men den där härliga dagvillan, den var mer än välkommen.

Toddlers, tiaras och en rottweilermorsa

Idag ska vi åka en bra bit söder om "söder-om-söder" där vi bor för en modellfotografering. Gaia ska fotas av riktig fotograf som efterlyste modeller via Hundläroverket. Ska bli superkul inte bara för att jag kommer att få papperskopior som tack utan också för att jag hoppas kunna spana in lite knep som fotografen gör.

Fast just nu måste jag erkänna att jag känner mig en liten, liten smula som någon av de gräsliga mammorna i det hårresande programmet "Toddlers and tiaras"...

Min egen Pluto

Hon är galen i ekorrar. Står nedanför trädet och skäller och morrar och skäller lite till. Ser ut som en första Pluto på något vis, det hoppfullt lekfulla i tidig Disney där den gula hunden får spela snäll men dum. Men ekorren kommer aldrig ner från trädet. Varken i animerad eller fullt verklig version.

Gaia bara skäller.
Ekorren tjattrar tillbaka så att till och med jag blir hyperirriterad.

Så står vi där båda två, stirrar mot trädtopparna.

Håll hårt i rottweilern

Inte varje dag man ger sig ut på morgonpromenad och möts av en karl som ställer frågan:

"Var det din rottweiler som sprang runt lös utanför ICA igår?"

"Ehh... NEJ?"

Han berättade att han, efter att ha parkerat bilen för att handla, möttes av en "mycket aggressiv" rottweiler som sprang runt ensam. När jag ställde den, i mitt tycke naturliga, följdfrågan vad han hade gjort då svarade han att han suttit kvar i bilen men sedan träffat en kvinna på parkeringen som också berättade att hon sett hunden springa runt ensam.

"Var ni kvar tills ni såg att någon ägare dök upp då?" Frågade jag. Nä, nejnej, nähä det hade de ju inte. "Men ringde du polisen?" Fortsatte jag men nej och nähäpp och icke.

Så gick han vidare på sin morgonpromenad och hela dialogen kändes mycket besynnerlig. Jag moraliserar inte över mycket, men brist på civilkurage provocerar mig. Vem i det här läget försöker inte att göra något? För att hjälpa hunden, ägaren och medmänniskor (om det nu stämmer att hunden ifråga är aggressiv)?

Så, kära medmattar (och medhussar?), slarvar ni bort vovven i Årsta får ni nog leta rätt på den själva är jag rädd.

Fast det är klart, Gaia och jag skulle hjälpa er.