Åka tåg med rottis

Har för specifika krav för att kunna boka tågbiljetter via SJ:s hemsida. Ringer och säger:

- Jag vill ha en vuxenbiljett, en ungdomsbiljett till min hund, jag måste sitta i en djurtillåten vagn, det får ABSOLUT inte vara vid ett bord med fyra platser, utan det MÅSTE vara på ett eget tvåsäte!

Killen i kundtjänst svarar:

- Har du eller hunden SJ Priokort?

Ibland önskar jag att jag kunde photoshopa Gaia till chihuahuastorlek, i alla fall när vi ska resa.

En bantad rottweiler

Jag fortsätter att grotta ner mig i den inte helt okomplicerade världen av hundens kostlära. Det är verkligen ett spännande område och ju mer jag upplever att kosten verkligen gör skillnad för hur Gaia mår, desto mer intresserad blir jag förstås. Till exempel upplever jag att den dagliga dosen gurkmeja har en positiv inverkan på hennes leder. Har kört med mager mat senaste månaden eftersom veterinären rekommenderar att Gaia ska ligga på 38 kilo, nu gör hon det men även om jag vill hålla henne där ska jag införa fisk en dag i veckan igen. skippar laxen och tar något magrare, men det blir ändå en bra variation utöver kossor och kucklingar.

Jag fick en ny bok i ämnet kostlära i födelsedagspresent, "raw food diet for dogs", återkommer med en recension av den! 

Söndagsmiddag: komage, palsternacka, kokt ägg (ekologiskt!) med skal och en dos gurkmeja. 

Soffmysteriet

Gaia hittade något vansinnigt fascinerande under soffan. Tyvärr var det ingen annan än Gaia som såg det. Det hjälpte inte att hon tittade från olika vinklar, morrade irriterat och slog med svansen - allt jag och mina gäster såg var en relativt väl dammsugen matta. Försökte avleda uppmärksamheten med godissök och annat, men hela tiden återvände hon för att stirra in under soffan. 

Jag tänkte på den där filmen ni vet, och den klassiska repliken "I see dead people". 

Tävlingslydnaden är igång!

Igår var det alltså premiär på brukshundsklubben för Gaia och mig. Tävlingslydnad för de med siktet inställt på att tävla, momentet är från tävlingslydnad klass 1. Jag är självkritisk nog att betvivla att Gaia och jag faktiskt kommer att starta i en tävling, men jag är jättenyfiken på träningen och med nästa hund vill jag definitivt tävla, så förväntningarna var höga.

Lyxigt nog hålls träningen inomhus i Haninge Hundhall. Skönt att inte nitiskt behöva klä sig efter väder och riskera att kylan tar fokus från träningsmomenten.

Kvällens viktigaste insikter:
1) jag kan inte särskilt mycket om tävlinslydnad
2) jag underskattade gravt Gaias förmåga att bli duktig på tävlingslydnad

Vi övade grunderna till fotgående men också hur vi tränar in att hunden kan sitta och ligga under störning - som att jag går ett helt varv runt Gaia medan hon sitter kvar, eller att jag lägger mig ner och säger "sitt" till henne (vilket visade att det snarare är min kroppsposition som gör att hon sätter sig på "sitt", snarare än den rena ordförståelsen). Det senare är för övrigt vår läxa till nästa gång. Det blev också lite targetträning och det har vi ju övat en hel del hemma redan, även om jag i första hand velat att Gaia markerar med nosen och inte tassen (vilket vi skulle koncentrera oss på här). I framtiden ska det här momentet användas för att gå vidare med mer avancerade övningar.

Kände mig helt upprymd efter kvällen. Jag älskar verkligen när man öppnar dörren till en ny värld, anar en glimt av ett nytt intresse. Det här ska bli jättespännande!

Glad efter en lyckad instruktörshelg

Vilken helg! 21 timmar hundnörderi på tre dygn, det är inte illa hörrni. Som den ensamstående rottweilermorsa jag är hade jag inte lyckats få hundvakt, så Gaia var med under lördag och söndag och var hur duktig som helst. Sista timman blev lite långtråkig men annars smaskade hon märgben och blev kliad på magen och verkade i alla fall inte fullkomligt utled på tillvaron.

Det roliga var att jag faktiskt inte ändrade mig angående vilken hundras jag vill ha. Det om något är ju ett tecken på att jag valt rätt. Jag vill fortfarande att min andra hund ska vara en rottis (kanske, dubbelkanske, en vit herdehund) och vill fortfarande någon gång i framtiden ha en saluki. Det finns så många intressanta hundar men nej, det här är de raser jag vill jobba med. En enda bubblare dök upp. Om jag skulle "vara tvungen" att ta något helt annat, då kanske det faktiskt skulle bli en Field Spaniel, de verkar roliga.

Min tre-i-topp

Idag börjar tre heldagar på instruktörsutbildningen och temat är hundraser. Enligt ryktet brukar man på söndagskvällen vilja ha en hund av en ras man tidigare knappt kände till och uppleva ett trängande behov av att flytta till något större för att få plats med alla hundar som man under helgen insett att man "behöver". Därför tänkte jag nu skriva ner de hundraser jag funderar kring, för att ha något att jämföra med på söndag. 

Nästa hund tänker jag mig är en rottis, även om jag är väldigt nyfiken på vit herdehund och vissa dagar nästan lutar mer åt en sådan. Min gamla käpphäst (käppund?) salukin är fortfarande en av de hundar jag gärna skulle vilja ha i en lite mer avlägsen framtid. 

Ser väldigt mycket fram emot den här helgen!

Fightweiler

Höll lite pass på klubben idag och Gaia var självklart med. Låg i receptionen och skaffade nya vänner bland mina träningskompisar och fick vara med och fotas efter sparringen. Bästa av mina världar liksom. 

Hexental

Men! Jag fick faktiskt svar från Gaias uppfödare i Belgien! Han visste inte om att hon haft flera hem och blev glad över en lägesrapport. Gladast blev jag över att han skrev att Gaia ser lycklig ut på bilderna här på bloggen och att det är viktigast för honom. Men vill jag ha en lillasyster från Hexental måste jag vara ute i god tid, skrev han. Det skulle vara fantastiskt, men samtidigt är det klart att det finns stora fördelar med en svensk uppfödare som på ett helt annat sätt skulle kunna vara delaktig i mitt och Lillasysters liv. Drömmar och vaga planer än så länge, men vilka drömmar.

Slottsfrun

Gaia kommer ju från Belgien och jag har spanat in hennes födelsehem på nätet då och då under det gångna året. Det är en stor kennel med lika stora ambitioner. En del av hundarna ser precis ut som Gaia och en del ser faktiskt lite tokiga ut med tätt sittande ögon på det där "kontinentala" viset som jag faktiskt inte sett hemma i Stockholm.

Häromdagen kom jag mig för att skriva ett mail till dem. Tänkte att som uppfödare kanske man vill veta vad som händer med de där hundarna man skeppar utomlands. Och eftersom jag har siktet inställt på en till rottis i en inte allt för avlägsen framtid leker jag också med tanken på en liten avlägsen släkting till Gaia, en lika vacker och ivrig rottistjej med ett lika Pippi Långstrump-likt efternamn. Förväntar mig väl inget svar egentligen, men om jag skulle få en reaktion av något slag från dem skulle det förstås vara väldigt spännande.

Kenneln  heter Schloss Hexental.

Bild av http://oljekyld.se/

 

Motsatsen till söndagsångest

Körde från Kopparberg hem till Årsta utan avlösning - det var premiär för mig,  så här snart två månader sedan jag tog körkort. Så underbart det var att vakna i ett torp, bara öppna dörren och låta hundarna springa till skogs. Det var en sådan harmoni verkligen. Jag som aldrig förstått vuxna människor som är mörkrädda måste motvilligt erkänna att det var lite olustigt att vandra ner till dasset i mörkret, tur jag hade Gaia med mig, hon stod troget på vakt utanför. Imorse åkte vi till Finngruvan, hittade ett ödetorp och tittade på Gaia som tog initiativ till att leka jage med Texas. Frös om fötterna (sneakers förslog liksom inte när gräset just tinats från frosten) och var sådär lycklig som man blir av att umgås med sådana man tycker om i dovt gult höstljus.

Idyll

Personspår, idyll och en himla massa skogspromenader. Gaia har lekt så fint med Texas och igår kväll somnade de till sist skavtassars i soffan. 

Samlingsplats för Årstas hundar

Idag kom reportaget om mig och Gaia i lokaltidningen. Fin text, Gaia är söt och jag ser oerhört pimpinett ut på bilderna.

 

 

Oktober, det är min månad

Älskar hösten. September och oktober ger mig energi. Stockholm är min favoritplats i världen, och Årsta är min favoritplats i Stockholm, så Gaia fick posera så där som hon gör så bra bland löven på vår gata, pälsen glittrade.

Ikväll ska vi åka med Isabell och hennes amstaff Texas till en stuga i Dalarna. Gå i skogen med hundarna och bara vara. Räknar timmarna nu.

Vad glad jag blir att du läser det här inlägget!

Igår skrev någon på min Facebooksida typ "hundar har ingen hjärna, hur svårt är det att sätta sig när man får en korvbit?" Eftersom jag förstod att det var en barnslig provokation från någon som hade tråkigt på jobbet/bussen/ICA-kön skrev jag först bara att jag inte var särskilt intresserad av att diskutera ämnet på den nivån, men sedan blev jag lite ledsen över att människor fortfarande ser på djur på det sättet. För någonstans misstänkte jag att personen som medvetet ville provocera fram ett tidsfördriv ändå bottnade i åsikten att djur faktiskt är "korkade". Så jag svarade något i stil med det nedan:

I djurets värld är det ju tvärtom. Hunden tycker att den är smart ”åh, bara jag sätter mig ner ger matte mig en korvbit, sweet”. Det är därför positiv förstärkning är oöverträffat när det kommer till inlärning. Det är mycket bättre att belöna det beteende vi vill ha, än att med tvång eller hot om våld tvinga fram ett beteende. Det visas bland annat i test med råttor: en råtta som genom att trycka på t.ex en spak kan stoppa ett obehag, typ en elstöt, skiljer sig från en råtta som bara utsätts för obehaget utan att kunna påverka det. Den råttan blir istället apatisk och likgiltig inför sin situation. ALLA levande varelser vill känna att de kan påverka sin tillvaro.

Positiv förstärkning kan också vara att någon du ringer sällan när du väl hör av dig säger ”ÅH vad UNDERBART att höra din röst, vad glad jag blir att du ringer!” något som säkert får dig att ringa oftare än om svaret varit ”varför ringer du aldrig? Du hör verkligen ALDRIG av dig, vet du hur ledsen jag blir av att aldrig bli uppringd?”

Jag har alltid tyckt att det är rätt löjligt och meningslöst att utgå från att ett stereotypt mänsklig beteende är det ”smarta” eller att ställa arter mot varandra typ ”katter är smartare än hundar”. Det fantastiska med allt levande är varje arts unika strategier för överlevnad, och faktumet att olika arter kan kommunicera med varandra, trots att vi ser helt olika ut (bara faktumet att vi människor kan kommunicera med delfiner eller marsvin är verkligen fanastisk).

Nåja, kanske förändrade det hens syn på djur och inlärning, kanske inte. Bra kändes det för min del i alla fall. Och jag ångrar lite att jag inte startade bloggen, som ju är lite av en träningsdagbok för mig, direkt när jag fick Gaia. För när jag tänker tillbaka är det så många saker hon kan nu som jag aldrig trott att hon skulle kunna för ett år sedan. Så många saker vi kan kommunicera, vi förstår varandra snabbare och har inte särskilt många konflikter i vår artöverskridande vardag. Positiv förstärkning - it's the shit helt enkelt.

Blöta morgnar

Tasstorkarsäsongen är här. Den är i alla fall snäppet bättre än ställa-hunden-i-duschen-efter-varje-promenad-säsongen.

Ett samtal om hundar och Årsta

Imorse träffade jag och Gaia en journalist och en fotograf från lokaltidningen Årsta/Enskede. De var nyfikna på varför jag arrangerade kamphundsföreläsningen, på mitt hundengagemang och min (faktiskt för mig själv förvånande!) starka Årstapatriotism.

Årsta är en hundtät del av Stockholm och här finns alla förutsättningar för att verkligen skapa en förort som är populär hos hussar, mattar och vovvar. Utöver min älskade Årstaskog har vi Årstafältet, små parker mellan fyrtiotalshusen och flera öde fotbollsplaner som är perfekta att träna lydnad på. Årstaskolan har terapi- och kompishundar och vid Årstaberg ligger min kära skola Hundens Hus som också driver hunddagis. Föreläsningen jag arrangerade samlade närmare femtio deltagare och visar också att det verkligen finns ett stort intresse och engagemang för frågor som rör hundar och hundsport just nu.

Jag planerar att fortsätta att arrangera föreläsningar på olika teman under våren, men drömmer också om att blannd annat arrangera hundträffar och picknicks. På lördag kan ni läsa artikeln i lokaltidningen om ni bor i närheten!

Idéverkstad i soffan

Visa mig dina tidskrifter och jag ska säga dig vem du är, typ? Gaia har varit med på jobbkonferens hela dagen och snarkar rätt högljutt i sin biabädd medan jag läser om hund, hund, hund och river ut reportage som jag sätter in i min inspirationspärm. 

Den börjar tjocka till sig, inspirationspärmen. I december kan jag börja med kurserna i vardagslydnad som jag ska hålla för att kunna examineras som hundinstruktör i början av nästa år. En kompis håller på att hjälpa mig rita loggan jag ska ha för mitt företag senare i vår. Och jag längtar efter att göra de där idéerna i inspirationspärmen verkliga, göra kurser och verksamhet av dem. 

Men Gaia bara sover.

Boxerklick

Är hos mina föräldrar över helgen, utan Gaia, men med min brors boxer. Lyxat till dagen med två långa skogspromenader och en väldig massa klickerträning. Targetträning och att "buga" är de saker vi gjort mest och Bella är en otroligt arbetsvillig elev. Om jag, som vagt planerat, läser till klickerinstruktör under våren får jag nog tjata till mig att få ha världens bästa boxer som examenshund. 

Kamphundsföreläsningen

Jag och Gaia har gått två kurser för Irene Westerholm som är en fantastiskt inspirerande och kunnig etolog och hundinstruktör. Via sitt företag Hundläroverket har Irene också temakurser och utbildningar med inriktning på kamphundar. Eftersom jag är väldigt intresserad av att gå hennes påbyggnadskurs för instruktörer men inte har möjlighet att göra det just nu frågade jag Irene om hon ville hålla en föreläsning på temat ”kamphund”. Jag hoppades att i alla fall 15 personer skulle dyka upp, men det slutade med att jag fick trycka in 45 personer i bostadsrättsföreningens lokal. Eftersom intresset inför föreläsningen var stort hoppas jag att vi kan göra om den här kvällen längre fram, men vill också ge en översiktlig sammanfattning av det Irene pratade om så att fler kan ta del av innehållet. Och kom ihåg – fördomar motar vi med kunskap! 

Kamphund – historia, beteende och myter
Till att börja med är det viktigt, betonade Irene, att ta tillbaka ordet ”kamphund”. En kamphund är inte en aggressiv hund, utan tvärtom avlad för att aldrig någonsin bita människor!

Bakgrund
Kamphundarna är bulldoggar. Deras historia kan vi följa till 1300-talet och förmodligen fanns de långt tidigare. De utvecklades från mindre stridshundar som romarna använde och arbetade tillsammans med människorna för att hantera boskap – därav prefixet ”bull”. Till skillnad från de vallande hundarna sprang bulldoggen ikapp kreaturet och välte det eller bet sig fast i det som en bromskloss.

Under 1800-talet blev ”baiting” en folksport i Storbritannien. Det gick ut på att man lät hundarna slåss mot tjurar, grävlingar m.m. Ett förbud mot detta trädde dock i kraft 1835 vilket ledde till att det inte längre arrangerades baiting mot tjur, men att underground baiting där hundarna slogs mot andra djur och varandra förekom. 

Bulldoggarna var väldigt populära och följde med sina ägare till USA under den stora emigrationsvågen. American Pit Bull Terrier började registreras 1898 i USA och var så populär att den kallades för ”The All American Dog” under 1930-talet. Den är inte en utställningsras utan en arbetande hund. American Stafforshire terrier (amstaff) avlades ur en bas på 55 pitbulls för att möta efterfrågan på en utställningsvariant av pitbullen. Utöver de här två varianterna räknar Irene ytterligare sex till kamphundsraserna: bullterrier, bostonterrier, staffordshire bullterrier, miniatyrbullterrier, American bulldog och American Bully.

Hundkamp
Hundkamp är något som har förekommit i en mängd kulturer och tidsepoker och andra raser än bulldoggarna har använts för ändamålet. Under föreläsningen betonade Irene att en bra kamphund krävde egenskaper som att inte visa aggressivitet vid kampen – den slåss för att den tycker det är kul, inte för att den är arg (rent krasst för att en hund som är arg blir trött och brister i uthållighet). En rond avslutas när en hund vänder bort sitt ansikte eller kroppen från den andra hunden och visar att den inte vill fortsätta. Kamphundarna är alltså inte avlade för att vara lättretade, utan för att tycka det är kul med motstånd. En människa ska också kunna gå emellan hundarna vilket kräver att kamphunden aldrig riktar sin bettvilja mot en tvåbening.

Det är givetvis inte alla kamphundar genom historien som har matchat, men de hundar som varit bra i hundkamper har också varit de som gått vidare i avelsarbetet. Den selektionen har gett kamphundarna deras mentala profil.

Mental profil:
Kamphundens mentalitet är ett direkt resultat av att man avlat på egenskaper som är värdefulla i en kampsituation.

·         Människovänliga hundar – kamphunden är förarvek, har liten försvarslust och liten skärpa.

·         Stor kamplust! En stor vilja att bita tag i ett byte och hålla fast. Stort intresse för att slita och dra i saker.

·         ”Gameness” otroligt stark fysisk och mental uthållighet, oviljan att ge upp är större än viljan att ge vika för smärta. Yttrar sig bland annat som en enorm envishet.

·         Snabba reaktioner – måste snabbt komma upp i aktivitet, vilket också gör att den tyvärr har lätt att bli stressad.

Att tänka på när man har kamphund:

·         Den ska lära sig att vara lugn bland andra hundar, den är avlad för att vara glad i och nyfiken på andra hundar, men också tycka om att slåss med dem. Mycket passivitetsträning!

·         Som vuxen ska den kunna uppföra sig med andra hundar men två till tre hundkompisar räcker. Den platsar generellt inte på hunddagis.

·         För att fungera bra i livet måste kamphunden ha en enormt ansvarstagande ägare, mycket för att samhällets ögon finns på hundarna och ett rasförbud hela tiden är ett närvarande hot. Alla ägare måste vara goda ambassadörer för rasen! Ha hunden kopplad, punkt.

·         De är kraftiga atleter, avlade för att verkligen ta i och ha ett tungt kroppsarbete. Självklart behöver de också mental aktivering, men framförallt tung motion.

Kamphundsmyter
”Käkarna går i baklås” – nej, kamphunden kan inte låsa sina käkar, de vill bara verkligen inte släppa.

”Kamphunden kan inte läsa andra hundar” – självklart läser de andra hundar, däremot tolkar de kanske inte andra hundar på det sätt som en golden retriever gör. Till exempel tycker kamphunden bara att det är roligt om den andra hunden säger ifrån, för kamphunden är motstånd roligt och den ser det som en mer intensiv lek.

”Kamphunden attackerar utan förvarning” – Kamphunden är glad när den ser en annan hund för att den vill leka, vilket i kamphundens värld ofta kan vara att den vill slåss. Därför kan det ske kommunikativa missförstånd mellan hundarna (och förarna). Släpp inte fram kamphunden till en okänd hund!

”Alla kamphundar med röd nos är pitbulls” – nej! En hund som har en röd eller icke-pigmenterad nos är inte en pitbull, det finns ingen koppling.

Kanonkväll!

Föreläsningen som jag arrangerat, "kamphund - historia, beteende och myter" där duktiga Irene Westerholm delade med sig av all sin kunskap om kamphundsraserna, blev verkligen superlyckad! Nu ska jag smälta intrycken och återkommer imorgon med en sammanfattning av vad som sades under kvällen. Tack alla som kom!