Bloggen har flyttat

Efter en hel del virtuellt snickrande och en himla massa skrivande är äntligen min nya webbplats klar! Från och med nu kommer bloggen att finnas här:

kompishundtraning.se

Välkomna!

Eye of the tiger

Inför lördagens redovisningar på instruktörsexamen gjorde jag en liten trailer:

Glädjefnattig, stolt och lättad

Äntligen, som det heter. Idag tog jag mitt diplom som hundinstruktör och är alltså av Hundens Hus betrodd att hålla egna kurser! Jag gör inte prov så ofta numera av naturliga skäl och var faktiskt ganska nervös, men efter två dagar av teoretiskt och praktiskt test fick jag alltså reda på resultatet idag. Det har varit ett spännande år och inte helt lätt att bolla heltidsjobb med instruktörsutbildningen (med allt vad det inneburit av att skriva bokrecensioner, träna projekthundar och hålla kurs), min egen träning (nu i efterhand fattar jag inte riktigt att jag lyckades genomföra tre matcher under året som gick), träning och motionering och kvalitetstid med Gaia och ett par lite mindre frilansjobb (en artikel kommer snart i en digital hundtidning, hoppas ni kommer att gilla den). Och nu snickrar jag det sista på hemsidan och på min Facebookgrupp, hoppas kunna lansera det hela om någon vecka och kommer att börja erbjuda kurser i april.

Isabell, Micke och världens bästa kamphund bjöd över mig och Gaia på pizza för att fira min examen. Det var vår på riktigt i luften och hundarna hittade som vanligt en större stock som de hjälptes åt att demolera tills tandkötten blödde. Och jag var sådär glädjefnattig, stolt, lättad och lycklig. En känsla att stoppa på burk, sätta i skafferiet och ta fram och sniffa på ibland när det är motigt.

Skam den som ger sig

Oj vad längesedan det var jag skrev en tenta! Närmast till hands ligger väl körkortsteorin som jag gjorde i augusti förra året. Men känslan var ändå ringrostig. Laddade med plockgodis och kaffe och sedan satt jag nästan en timma och 45 minuter - resultatet får jag veta på söndag.

Men oavsett just det resultatet firar jag ikväll en annan sorts framgång - jag kan nämligen klippa klorna på Gaia själv numer. Första gången jag skulle klippa själv högg hon efter mig och eftersom vi haft så många andra saker att ta itu med, mitt lilla problembarn och jag, fortsatte jag att gå till veterinären. Jag fick med den förra ägarens "klippkort" (fyndigt namn, jag vet...) när jag fick Gaia och sedan fyllde jag på. Men det har liksom inte känts bra, klippa klorna är förstås något jag vill göra själv. Hemma. I lugn och ro. De senaste gångerna jag har haft vänner på besök har de fått vara godisassistenter. Jag har klippt en klo, vännen har gett Gaia en godis. Men igår bestämde jag för att testa helt på egen hand. Och plötsligt hände det! Två klor och väldigt mycket blodpudding. Idag två klor till.

Det är en av väldigt många saker jag tycker är så spännande med hundträning - hur tålamod, ihärdighet och vänlighet ger resultat till sist. Det är inspirerande på så många nivåer. Skam den som ger sig! För man kan lära gamla hundar det mesta. Också att få pedikyr i hemmet.

Examensdag

Idag är ingen vanlig dag för idag är början på min examenshelg! I eftermiddag är det tenta, imorgon och på söndag är det praktiska prov och redovisningar. Och sedan har jag - förhoppningsvis - mitt diplom och min certifiering. Håll tummarna är ni snälla!

Skrikande tvåbening och positiv förstärkning

Imorse hände det. Igen. Ni vet när man stöter på en otrevlig tvåbening som tar ut sin frustration över den egna hundens beteende på någon annan. Just den här kvinnan har hundar som ogillar Gaia skarpt och som Gaia ogillar tillbaka. Så kan det ju vara och för mig betyder inte det att vi människor behöver uppföra oss illa mot varandra. För särskilt trevligt att klockan sex på morgonen få "men GÅ DÅ, vill du väcka hela området? GÅ bara då för helvete" skrikit till sig är det ju inte. Till saken hör också att Gaias utfallsproblematik går upp och ner i perioder och att vi just nu har en väldigt bra period. Då blir jag superduperextrastolt när hon är avvaktande istället för utåtagerande när någon annan vovve börjar skälla ilsket. Jag tror att de bra delarna beror på mitt konstanta arbete med positiv förstärkning och motbetingning, och att de sämre beror på hur mycket problem Gaia har med höfterna och hur hormonerna spelar in, exempelvis.

Efteråt gick jag och var upprörd så där som man inte ska för man borde skaka av sig det och tänka "det säger mer om henne och hennes liv än vad det gör om mig och min relation till min hund" men jag retade upp mig ändå. Och sedan försökte jag sådär präktigt att se det från hennes sida. Hur tänker de där människorna som rycker i sina hundar, skriker på dem och och skriker på andra i situationer där hundarna beter sig otrevligt mot varandra? Tycker argbiggan att det är jag som inte har koll på min hund för att jag inte rycker i halsbandet, släpar iväg Gaia och adderar basröstrop i stil med "FÖR HELVETE NU SLUTAR DU JÄVLAR I MIG"? Det är ju mycket möjligt, men här vågar jag faktiskt med säkerhet säga: det är jag som har rätt.

Så, varför tycker den arga kvinnan att det är JAG som "väcker hela området" när hundarna skäller på varandra? Det är här detta med positiv förstärkning och motbetingning kommer in. Detta som är SÅ viktigt och grunden för träning med hundar (och andra djur, att döma av facklitteratur, även om mina egna erfarenheter på området är begränsad). I kvinnans ögon framstår kanske jag som passiv, men det är för att hon inte ser hur Gaia och jag jobbar. När Gaia bara tittar på de andra hundarna med avslappnat kroppspråk berömmer jag och ger godis - motbetingning (med målet att hon till sist ska göra associationen "annan hund men jag är lugn = belöning", istället för "annan hund = jag skäller/gör utfall"). Så fort Gaia tittar bort från den andra hunden och tar ett steg i den riktning jag vill fortsätta gå berömmer jag med rösten och en godbit (= positiv förstärkning, det vill säga jag förstärker det betteende jag vill se mer av). Att själv bli upprörd och börja skrika, vare sig det är åt den egna hunden eller den andra tvåbeningen, hjälper inte. Inte att med fysisk kraft släpa bort sin hund heller. Snarare kan det trigga hunden eftersom den upplever att den får stöd av mig som ägare i situationen - jag är ju också upprörd, och då är det rätt av hunden att trappa upp sitt beteende. Dessutom kan det leda till en tråkig spiral: vad gör jag om hunden beter sig ännu sämre än vanligt? Ska jag skrika högre? Använda fler svärord? Rycka hårdare?

Teoretiskt sett borde det fungera med motbetingning och positiv förstärkning på argkvinnan också, men nu har jag under ett år gett mitt största leende för att verka ofarlig och sagt "godmorgon!" eller "ha en bra kväll!" varje gång vi passerat varandra (= motbetinging i form av att få henne att associera mig med något trevligt istället för något jobbigt) och ignorerat när hon sagt otrevliga saker men sett henne i ögonen och lett när hon varit tyst och inte sett arg ut (= positiv förstärkning) utan något som helst resultat.

Om hon var min medelålders tik hade jag aldrig någonsin gett upp. Men nu är hon ju bara en ilsken medelålders kvinna och jag tror jag kapitulerar faktiskt, går morgonrundan motsols istället och undviker situationen. Jag är inget större fan av skrikande tvåbeningar klockan sex på morgonen.

Vårluft

Plötsligt händer det, för trots ett överraskande snöfall på söndagkvällen går världen målmedvetet mot vår. Kvart över sex imorse och nere vid Årstaviken var det ljust. Minns inte när vi senast gick morgonpromenad och faktiskt såg världen omkring oss. Snart kan vi börja dagen med ett dopp och picknick. 

Examensplugg och skaparglädje

Ikväll har jag och min klasskompis Jessica träffats för att plugga inför instruktörsexamen nästa helg. Jag tog min examen för mitt vanliga yrke som kommunikatör 2006 och det var evigheter sedan jag tentapluggade. Det var mysigt faktiskt, dricka te och förhöra varandra och prata ganska mycket hund i allmänhet och en hel del sådant som definitivt inte kommer på tentan.

Jag har utökat min paracordrepertoar och konstruerat ett ännu bredare halsband som passar större hundar:

En hemsida i vardande

Jag bygger för fullt på min hemsida och idag har mina brorsdotter hjälpt mig med bildmaterial. Jag kommer nämligen att erbjuda särskilda kurser för mattar och hussar i åldern 7-13 år och deras hundar. Ellinor och grannens jack russel ställde upp som fotomodeller:

Kamphundsboken

Igår var duktiga Irene Westerholm från Hundläroverket hos Malou i TV4 och pratade kamphundar. Man kan se klippet under några veckor här. Den nyfikna kan också läsa en sammanfattning av vad Irene sade när jag arrangerade en föreläsning med henne i höstas här.

Anledningen till att det pratas kamphund i TV är "Kamphundsboken" som Irene och Åsa Tuva Bergh just gett ut. Det är en väldigt intressant studie i kamphundarnas ursprung, beteende och de myter som omger dem. För mig som instruktör är det en självklar fortbildning att läsa boken men jag skulle tro att de flesta hundentusiaster har behållning av den. Delarna som handlar om hundens historia och beteende varvas med intervjuer med hussar och mattar som på olika sätt är aktiva med sina kamphundar: allt från att tävla i lydnad till att ha utbildat jycken inom vårhundssegmentet. En inte helt oväsentlig del av boken handlar också om träning och friskvård på ett väldigt konkret sätt och går förstås att tillämpa på alla hundar.

För egen del antar jag att stafettpinnen vad gäller läsning borde gå vidare till något om retrievers. Där skulle jag behöva lära mig mer!

Rallylydnad

Egentligen hade jag tänkt att Gaia och jag skulle gå någon mer kurs i tävlingslydnad i vår, men jag var tydligen för långsam med att bestämma mig för vips - så var alla platser på de ställen jag ville gå fullbokade. Improviserade lite och anmälde oss till en nybörjarkurs i rallylydnad istället! Det ska bli himla roligt. Har tänkt testa på det även om det inte varit första prioritet. Passar mig bra att det inte bygger på att vovven är lös och just nu är Gaia väldigt alert på just närlydnad, så det kommer bli toppen. Mitten av mars kör vi igång på Tyresö BK.

Strike a pose!

Ikväll har Gaia och jag varit på studiofotografering hos min kompis Lena. Det är Lena som tagit den befintliga headerbilden här på bloggen och idag hjälpte hon mig att fota till min hemsida som jag bygger på för fullt just nu. Förhoppningsvis kommer jag att kunna lansera hemsidan - med aktuellt kursutbud - om två veckor. Spännande och nervöst!

Sött, salt och sitt

Idag var det avslutning på min kurs i vardagslydnad. Temat var aktivering och jag måste erkänna att det här passet är det jag tycker är roligast att hålla. Enkla tips till hundägarna om hur man kan få in hjärngympa på kvällsrundan eller under reklampausen när man hänger framför TV:n.

Något jag tycker är viktigt och kul att träna på är ordförståelse. Ofta har vi tränat "sitt" mycket med hunden och det är därför det första beteendet den testar - det är helt enkelt ett sittande som hunden oftast blivit belönad för. Men hur är det med ordförståelsen? Ett sätt att träna det här på är att säga snarlika S-börjande enstaviga ord, varierat med det korrekta "sitt". Det här gör vi med fördel under rörelse, på min kurs får deltagarna simulera en liten promenad på fotbollsplanen. Om hunden sätter sig på "sött" "salt" "sol" ignorerar vi bara det och går vidare, när vi säger "sitt" och hunden sätter sig är det belöningsfest.

Alltid tråkigt när en kurs är slut, förhoppningsvis får jag träffa deltagarna på andra kurser framöver.

Det här med att göra paracordhalsband är lite lätt beroendeframkallande... Ångrar nästan att jag nyligen köpte en röd sele till Gaia (hon hade blivit för smal för den gamla, min fitnesstjej) för det minskar möjligheterna att gå lös med andra färger. Just det här är lite för smalt för henne, ska testa att dubbla antalet trådar. 

Ungar, hundar och positiv förstärkning

Har man inte egna barn brukar ens åsikter om barn snabbt sorteras i facket "släng utan vidare reflektion". Man veeet inte hur det är egeeeentligen och så vidare. Häromdagen när jag var på väg för att hålla kurs för vardagslydnadsgänget kunde jag dock inte låta bli att ha åsikter om barnuppfostran. Även om jag givetvis höll mina vinnande reflektioner för mig själv.

Det ironiska var att vi på kursen skulle träna distanslydnad - det vill säga inkallning, stoppsignal och dirigering. Jag använder ordet "stopp" i betydelsen "halt", det vill säga hunden ska stanna upp. "Stanna" är för mig en stadgeövning där hunden just ska stanna kvar på en viss punkt.

Hur som helst, släpandes på långlinor trotsade jag duggregnet och tog mig mot fotbollsplanen, när jag avbröts i mina funderingar kring dagens lektion av en mamma som skrek på sina barn. Den äldsta såg ut att vara runt fyra och den yngsta någonstans runt två och det var den sista rackaren som utan respekt för förbisusande bilar och isfläckar, med stöddiga steg började ta sig ner för en stentrappa.

"STOPP" ropade mamman och tvååringen gjorde lydigt halt. "STANNA" röt mamman vidare och älgade sedan fram och haffade ungen i jackan och lotsade hen tillbaka till ytterdörren.

Utöver att mamman missade det här med positiv förstärkning påminde scenen rätt mycket om mina övningar. Det kluriga är att man vid träning av "stopp" fort måste vara framme hos hunden och belöna där den står. Tanken är ju att hunden ska vilja stanna upp, måste den vända och komma tillbaka till oss för belöning tränar vi något annat. Men mina kursare skulle förstås säga "RÄTT, bra vad du är duktig" efter att hunden gjort halt på "stopp" och följt upp ett stannande med ännu mer beröm. Kanske funkar på ungar också. Bara en tanke. 

Idag var vi i Tyresta igen men med tryggt sällskap av Isabell, Micke och Texas. Våra pinntokiga hundar roade sig som vanligt med att dra i varsin ände av nedfallna grenar av olika storlekar. Två och en halv timma skog och nu ligger rottweilern i soffan och väntar på dagens middag som bland annat består av kokt ägg, en av hennes favoriter.

Skolgårdsvänner

Häromkvällen invaderade Gaia och jag skolgården igen för att träna balans på de utmärkta hinderbanor som finns där. Vi var där strax innan 19 vilket jag trodde skulle garantera en öde skola - men icke.

"Är det en rottweiler? Guuud vad GULLIG!" hördes två småtjejer. Barn  har liksom inte de där livsfarlig-mördarhund-fördomarna som en del vuxna har.

Tjejerna hade två kompisar till och plötsligt satt Gaia och jag omgiven av en liten människohjord som glatt berättade om sin ålder (de var 6-9 år), vad de fått för mellis på fritids (pannkaka! Lyx ju!) och vilka skolor det finns i Årsta (vilken som är att föredra framgick dock inte). Älskar när barn är sådär frimodiga, berättar om sina livsviktigheter för en vuxen de aldrig träffat. Tyvärr dog mobilen, men det var ett så gulligt mentalt snapshot där Gaia satt helt nöjd med fyra olika barnhänder som kliade henne på huvudet.

Blev inte lika mycket balansträning som jag planerat för och när Gaia i ett obevakat ögonblick stal en boll kände jag att det var dags att gå hem. Men det roliga var att hon direkt hoppade upp på den lilla "hängbron" som vi övade på förra gången! Med alla fyra tassar stod hon där och balanserade och tittade uppfodrande efter blodpudding. Gör nog ett nytt försök ikväll. Runt halv nio, eller så...

Been there, done that

Hittade den här bilden, med hög igenkänningsfaktor, på FB. När man är ledsen och upprörd för något, så blir man alltid tillbakadragen i nuet av en hund. Oavsett om det är genom en slabbig, vomluktande puss eller av att vovven ifråga vill leka eller gå ut på promenad. Eller bara genom att hunden ignorerar ens hulkande, bedrövliga uppenbarelse och börjar bita sig själv hysteriskt i ena bakbenet, tvätta det oerhört noggrant med sina framtänder. Så att man börjar skratta istället. Slutar ta allt så allvarligt. Ordlös kärlek.

Vilse

Igår visade en kompis den norra ingången till Tyresta. Riktig vildmark långt från de ordnade delarna ner mot Brandbergen. Bestämde mig imorse för att göra en favorit i repris. Vi var helt själva i storskogen, Gaia och jag. Satt vid en sjö och var lycklig. Sådär att det glädjeilar i kroppen. Tänkte på allt jag är tacksam över, som just den här söndagen i naturen med världens bästa rottweiler. Men på tillbakavägen gick vi tokvilse. Jag tänkte rationellt och andades med magen i en halvtimma men sedan började det bli obehagligt på riktigt. Till slut hittade jag vad jag trodde var rätt stig, när den delade sig valde Gaia vänster och jag lät henne bestämma. Och så kom vi fram till slut, en något adrenalinig matte och en hund som mest ville leka och inte alls förstod min oro. Hon hade säkert vetat precis var vi varit hela tiden. Men den där stunden vid sjön, den var värd det mesta. 

Klickertokiga

Jag älskar att träna med klicker! Det är ett bra sätt att markera det beteende jag vill se, oavsett om jag tränar med operant eller klassisk betingning. Klickern åker fram när vi tränar specialsök, trick och tävlingslydnad - ett antal gånger om dagen med andra ord. I eftermiddags gjorde jag en telefonintervju med en forskare från Helsingfors universitet. Vi pratade om färskfoder och resultatet av vårt samtal kommer ni att kunna läsa i en nättidning i en inte alltför avlägsen framtid. I alla fall, medan vi pratade satt jag och lekte med min kulspetspenna. Jag skriver alltid direkt i datorn men ibland vill jag anteckna frågor eller sidospår vid sidan av. Jag lekte lite rastlöst med pennan. Klickade ut spetsen. Klickade in den. Och vips hade jag en rottweiler parkerad vid stolen med en hoppfull blick om att få jobba lite, "men var sjutton är godiset egentligen?" såg hon ut att tänka. Antar att jag gjort henne en smula klickertokig, min tjej.

Vardagslydnad och balansövningar

Kan erkänna att jag inte var superpepp när klockan var strax innan 18, det var mörkt ute, termometerstrecket låg runt nollan och det regnade iskalla, tunga droppar. På med kepsen och fickan fylld av köttbullar. Och så tog det bara fem minuter att bli supertaggad! Andra träffen med mina elever i vardagslydnadsgruppen. De kämpade på bra trots vädret och 90 minuter försvann i ett nafs. Vi gjorde en del koppelövningar, tränade "backa" och betingade inkallningsord. 

Hemma väntade en något rastlös rottweiler som fick följa med till en av lekplatserna och göra balansövningar. Hittade en sådan där "hängbro" ni vet, som är helt perfekt eftersom den i princip ligger på marken och bara är två meter lång ungefär. Trodde inte vi skulle komma längre än till två tassar på den idag men efter bara ett par minuter stod Gaia på den och balanserade så fint. Hon fick också "gå på lina" (fast linan var förstås en fyra plankor bred kant...)

Gick en sväng längs med Årstaviken sedan och hittade rådjur. Det var så mörkt att man bara såg deras små vita rumpor. 

Min text i Hundsport

Idag kom årets första Hundsport och där fanns en av mina texter med. Tre krönikor i lika många nummer ska publiceras. På sidan 161 visserligen, men ändå! Den första handlar om en positiv djursyn och om att hundar inte är robotar. 

Paracordhalsband

Jag har börjat göra egna paracordhalsband. Ja, hundhalsband förstås. Det är ganska klurigt och väldigt roligt. Gaia fick ett i nyanser som matchar hennes sele och täcke och så gjorde jag ett med spegelvända färger till Romeo. 

En doft av blöt hund

Igår testade vi Nackareservatet och idag mötte vi upp killkompisarna i Tyresta. Har varit en helg av slask och uteliv med andra ord (men jag har bara ramlat en gång! Inte så mycket efter ett antal timmar på isstigar...). Gaia och Romeo är så naturliga tillsammans, det känns alltid väldigt bra när de är med varandra. De börjar leka lite väl hårdhänt ibland men går att avleda utan större problem. Det var två trötta jyckar vi packade in i bilarna till sist. I lägenheten har doften av våt hund legat tät sedan kvällsrundan i fredags när det regnade slask. Imorn kör jag igång en ny kurs i vardagslydnad och då hoppas jag att det blir uppehåll en stund! 

Energi!

Gaia har haft en sådan energi den senaste tiden att det funnits ögonblick då jag funderat på om hundrastaren bytt ut henne mot en annan jycke. Det tar liksom inte slut. Idag kom jag tidigare hem från jobbet, vi övade lite på våra senaste trick i ungefär en kvart och det brukar verkligen vara i längsta laget för fröken. Men icke. Jag försökte fortsätta jobba vid datorn men avbröts av ett ihärdigt buffande på musarmen. Så körde vi lite lydnadsträning light (finns begränsade möjligheter på 42 kvadrat) i ytterligare 20 minuter. Efter det var weilerns aktivitetsnivå något begränsad. Långpromenad i slasket men efter en timma ute hade hon fortfarande galet mycket energi, har sprungit runt i lägenheten och lekt med sin pipis och gav sig inte förrän jag gjorde sökövningar och ytterligare trickträning. Helt underbart men ganska ovant. Tur att det är helg och vi ska ut i skogen ett par timmar imorgon, det verkar den här rottweilern behöva.

Kamphundsboken

Idag kom äntligen den efterlängtade Kamphundsboken av Irene Westerholm och Åsa Tova Bergh med posten! Och vem är med som fotomodell i avsnitt som berör rottweilern - om inte världens bästa Gaia! Känns som en evighet sedan vi tog de där bilderna. Fick tårar i ögonen av förordet men nu ser jag fram emot resten. Återkommer med en recension! 

Den där vardagen

Latdagar. Lufsat skog och tränat trix och borstat för glatta livet för att skynda på fällningen. Mina föräldrar har varit här ett par dagar och jag måste erkänna att det varit skönt med avlastning när det kommer till morgonpromenad och kvällsrunda. Ensamstående rottweilermorsa som man är liksom. Idag har jag förberett morgondagens lektion i vardagslydnad, den sista för den här omgången innan nästa kurs drar igång den 10 februari. 

"buga"

Jag tycker att det är så himla kul att träna tricks. Det är spännande att ha kunnat följa Gaias utveckling också, för när jag fick henne tog all inlärning lång tid, men i takt med att vi tränat mycket och regelbundet har hon lärt sig att lära sig - och nu händer det till och med att hon spontant bjuder på olika beteenden för att se om det möjligtvis ger utdelning. När vi gick vår första kurs tillsammans, "vardagslydnad för omplaceringshundar", och vår duktiga instruktör Karin visade "fantasileken" med sin hund kände jag mig rätt uppgiven. Leken går ut på att hunden belönas för alla initiativ: den sätter sig - godis, den lägger sig - godis, den viftar på svansen - godis, den backar - godis - och så vidare. Gaia satt helt still utan att våga testa någonting mer än sporadisk ögonkontakt. Idag har vi kommit så mycket längre och det gör mig så väldigt glad och stolt. Håll upp en köttbulle framför den här rottweilern och hon kommer med största sannolikhet att spela upp hela sin repertoar.

"Buga" är det vi tränat mest de senaste veckorna och även om ordförståelsen inte är hundra ännu är jag väldigt nöjd med hur den ser ut idag.

Snö och paracordhalsband

Idag härjade vi runt ute i Lida friluftsområde m Texas och resten av gänget. Hundarna hittade spår av älg (tror vi - klövspåren var i alla fall enorma!) och försvann emellanåt lite längre bort än vad vi tvåbenta var helt bekväma med. "Vi har vart ute i en och en halv timma!" sade Isabell förvånat och vi konstaterade att vi trott vi knallat runt i snön en 40 minuter max. Vi följde våra egna spår tillbaka och väl hemma somnade Gaia och jag skavfötters i soffan. 

Ikväll har jag gjort hundhalsband av paracord! Superkul och rätt enkelt faktiskt. Kommer bli given present till våra hundvänner. 

Snart i Hundsport

Igår kom ett roligt mail från Hundsport - de har köpt tre krönikor av mig. Texterna kommer att finnas under vinjetten "kåserier från våra läsare" i årets första tre nummer. När jag var yngre frilansade jag en hel del som krönikör och kulturskribent och i somras kände jag för att ta upp delar av det igen lite sporadiskt, och vad passar bättre än att kombinera mina båda stora intressen? Att skriva och hunderiet, det är grejer det! Ska bli kul att se en text i tryck, det var längesedan.

Hundsim

Jag har länge velat ta med Gaia på simning. Innan jag fick körkort och bil (vilket hände i augusti - fortfarande jippikänslor varje gång jag sitter bakom ratten!) kändes det smått omöjligt, men igår tog jag tag i projektet och vi åkte till Haninge hundhälsa.

De första gångerna kommer vi att ha med en instruktör som visar hur det hela fungerar och hjälper mig att avgöra hur mycket Gaia klarar av, men målet är förstås att kunna gå dit och simma på egen hand.

Vi började med att ta på Gaia en ordentlig flytväst. I den knäppte vi fast två linor: en vid huvudet och en bak på ryggen, och hon fick gå ner i bassängen via en ramp. Hon såg inte helt bekväm ut med situationen men började simma, då sträckte vi linan så att hon låg kvar på samma ställe och "trampade vatten". Instruktören förklarade att vi så här i början inte vill ha Gaia för nära  bassängkanten, för då kan hon skada sig om hon plötsligt får för sig att ta sig upp ur poolen. Gaia fick simma i intervaller om två minuter, sedan halade jag in henne till mig och lyfte henne under benen så att hon bara kunde hänga och vila i en minut.

Jag var nog nästan lika blöt som Gaia i slutändan. Jag hade tänkt ta med mig kameran och föreviga det hela men än så länge har jag för få armar för det arrangemanget... Men så fort vi blivit mer vana vid simsituationen kommer jag att dokumentera, var så säkra!

Efter att jag fönat Gaia torr och satt på täcke fick jag gå in till den större bassängen och se på när en kvinna motionerade sin rottishane. Jättekul att se hur han älskade att simma helt fritt i bassängen, givetvis med en boll i munnen.

Snöfnatt och en aha-upplevelse

Gaia blir alldeles tokglad av snö. Jag älskade en häst en gång som också blev det. En vinterdag kastade han av mig så att jag fick hjärnskakning. Gaia blir mest sprängfylld av energi, småspringer på promenaden (händer verkligen ytterst sällan) och har bus i blicken. Igår kom jag hem för att mellanlanda mellan vanligt jobb och kursen i vardagslydnad - och möttes av en überpigg rottweiler som ville hitta på... ja, vad som helst nästan. Jag hade egentligen tänkt förbereda dagens lektion men fick ta fram klicker och kycklingkorv istället.

Och plöstligt hände det! Aha-upplevelsen i Gaias blick. Vi har tragglat "buga" i omgångar. De senaste veckorna har jag velat göra den så enkel som möjligt och har tänkt att bugningen skulle bestå av att Gaia snabbt sätter huvudet mellan frambenen och sedan tittar upp. I somras övade vi på att hon skulle lägga tassen över nosen på ordet "pinsamt", men det gick aldrig framåt och under träningens gång omvandlade jag istället det hela till ett "vinka" där Gaia numer vinkar glatt med ena tassen. Igår lade hon plötsligt spontant ihop de här båda beteenden med resultatet en alldeles förtjusande kokett bugning med högertassen fram och nosen mot den. Jag hoppade upp och ner på köksgolvet "bra BRAAA braaa världens bästa rottweilerGRIS!" Körde totalt en 20 repetioner och alla fungerade toppen. Var helt endorfinhög när jag gav mig iväg för att hålla kurs. Jag var inte lika kaxig på kvällen, för efter kursen på en och en halv timma skulle jag ta ut Gaia på långprommis, en timma i hennes nya gatloppstempo, och sedan var jag rätt apatisk i soffan när klockan var nio.

Approp kurs, jag håller en till i februari. Eftersom jag inte tar min examen förrän i mars har jag ett väldigt förmånligt pris fram till dess. Tre platser kvar, så anmäl dig vettja!

 

 

Söndagshänga

Röjde runt i skogen igår och idag har Gaia bara fått vila: smaskat märgben och sovit i soffan medan jag legat bredvid och läst sista delen av Engelsforstriologin. Pep in på CRT igår och köpte en ny aktivitetsboll och ett litet däck i ett snöre. Vi fick låna en sådan på kursen i tävlingslydnad och Gaia var tokig i den, så jag var glad att vi äntligen hittade en egen. 

Recension: Skjut inte hunden!

Jag tycker väldigt mycket om Karen Pryors bok “Skjut inte hunden!” Pryors långa och breda erfarenhet av att ha tränat allt från eremitkräftor (!) till sjölejon är svårslagen. Hon levererar starka argument för positiv försträkning och mot bestraffning.

Pryor resonerar kring hur det i vår kultur är så självklart att vi i första hand använder oss av obehag och bestraffning, att vi korrigerar felsteg och dåligt uppförande istället för att förstärka bra beteenden. Hon skriver ”eftersom budskapet i en bestraffning är 'gör inte det där', sänder frånvaron av obehaget meddelandet: 'nu är det okey att göra det där'”. Hon påpekar också att när man väl börjat med bestraffningar finns det inte någon övre gräns, utan bestraffningarna tenderar istället att trappas upp. Dessutom skiljer sig djurs inlärningsförmåga från vår: ”Att lära sig ändra beteende i framtiden för att undvika konsekvenser i framtiden är mer än de flesta djur kan förstå”.

I “Skjut inte hunden!” levererar Pryor en lika fyndig som pedagogisk metodlista där hon visar åtta sätt för att bli av med oönskade beteenden hos såväl djur som den äkta hälften/kollegan/kompisen. Det är härifrån boken har sin titel: att skjuta hunden får den per definition att upphöra med ett oönskat beteende, men genom att ändra motivationen får man en långsiktigt hållbar förändring.

Att ändra en individs motivation kan enligt Pryor vara sådant som att under dagen ägna sig mycket åt den hund som skäller i hundgården på natten, eller helt enkelt skaffa en till hund som sällskap åt den första. Det kan också vara att ordna en hög och bra spaningsplats åt katten i närheten av köksbordet, för att få den att välja den nya hyllan som favoritplats istället för att sätta sig på bordet. I korthet alltså att analysera situationen och förstå varifrån beteendet härrör, för att kunna skapa en situation som leder individen till ett nytt beteende.

Det här är en fantastiskt intressant och pedagogisk bok som både förmår redogöra för hur simuluskontroll och positiv förstärkning fungerar och vara “hands on” handbok. Läs!

Finns bland annat på Bokus

Shejping med termovantar

Gaia älskar att rulla sig i snö. Gärna den där hårdpackade, glatta varianten som nästan påminner om is. Hon slänger sig ner gång på gång.

Jag tänkte att jag den här säsongen skulle passa på att fånga hennes rullningar och shejpa dem. Det ges så många möjligheter till klick-och-godis varje dag att det borde gå relativt fort. Det var åtminstone vad jag tänkte i förrgår när jag fick den potentiellt briljanta idén.

Men så var det detta med kylan och termovantarna ovanpå fingervantarna och en klicker på dem och köttbullebitar i fickan - och att hinna få ner jättehänderna och greppa godiset just när jag klickat. Herregud. Har jag inte övat på simultankapacitet och fingerfärdighet innan blir det desto mer nu.

Min shejpingplan är i alla fall följande:

* Innan Gaia rullar sig går hon och liksom "slänger" med frambenen och duttar med nosen i marken - då är jag beredd

* När hon lag sig ner och rullat över på rygg klickar jag och ger godis, jag förstärker ytterligare en gång med klick och godis när hon ligger kvar

* Jag backar sedan undan och oftast reser sig Gaia upp men gör om proceduren ganska snart

Så får vi se hur det här utvecklar sig, vore väldigt roligt om det fungerar!

Sista dagen på instruktörsutbildningen

Jaha. Då var det alltså slut. Jag började på instruktörsutbildningen i mars förra året och idag hade vi vår sista lektion. Jag har lärt mig så otroligt mycket och fördjupat min hundintresse enormt, det är verkligen en livsstil. Och det har varit ett sådant privilegium att få sitta och vara hundnörd utan gliringar (eller med det överhängande hotet att tråka ut sin samtalspartner) en hel helg varje månad. Allt eftersom jag har lärt mig mer och fått nya verktyg har också Gaia blivit en hund med större verktygslåda. Vi har liksom utvecklats ihop, hon och jag och att se hennes förändring har varit minst lika spännande. Jag är stolt över oss. Och nu längtar jag verkligen efter att komma igång med min egen verksamhet.

Utbildningsmarathon

Idag påbörjade jag den första av fem intensiva instruktörsutbildningsdagar. Det är sista rycket innan examen: en himla massa presentationer och redovisningar av våra läxor och mycket praktisk träning där vi bland annat ska öva instruktörsrollen på varandra. Det känns konstigt att utbildningen är slut sedan, jag har lagt ner väldigt mycket tid på den - mycket mer än vad jag räknat med, kan jag ödmjukt erkänna. Och ju mer jag läst, övat och tränat ekipage desto mer vill jag fortsätta läsa, öva och träna, det är så himla roligt! Den 20 januari börjar min sista projektkurs och examen på utbildningen är i början av mars. Eventuellt smygstartar jag med egna kurser innan, får se hur tiden räcker till.

Soffmysiga dagar

Vi har så mysiga dagar, Gaia och jag. Efter Göteborg och Dalarna har jag velat att hon ska smälta intrycken ordentligt, så det har bara varit promenader hemma i Årsta och en hel del soffhäng. Imorse kände jag att vi behövde en ordentlig skogstur igen och körde ner till Tyresta. Hon levde runt där bland vitmossan och barrträden och vi gick en bra bit tills jag nästan trodde vi var vilse. Men det är svårt att komma bort i Tyresta och efter trekvart var vi tillbaka på stigen där vi först gått "off road". Nu är vi tryggt placerade i soffan där rottweilern kämpar för att hålla ögonen öppna. Det går sådär.

Landad, startklar

Hade ett helt perfekt nyår. Gaia är inte skotträdd men det var ändå skönt att dra till skogs. På nyår gick vi en lång och något förvirrad promenad (slutade med att vi var tvungna att gå över vad som kändes som ett ändlöst kalhygge för att komma tillbaka till bilen som vi ställt

 vid Finngruvan). Fröken Rottweiler fick stanna hemma för hon hade busat och sprungit för mycket dagen innan och jag tyckte hon verkade ha ont och var väl trött. Så medan Gaia vaktade stugan (tryggt parkerad på trasmattan framför vedspisen) var vi ute i diset och gick oss hungriga.

På kvällen lagade vi trerätters, spelade spel och hemnetade hus på landet tills det bara var någon halvtimma kvar på det gamla året. Då tog vi bilen upp till det höga berget vid gruvan och såg på fyrverkerierna, vi satt i bilen hela gänget och vi tvåbenta skålade i champis och jag måste erkänna att jag, som alltid, kände de där höga förväntningarna på det nya året kicka in. 2013 var ett effektivt år, jag tog moppe- och sedan bilkörkort, började på instruktörsutbildningen, gick matcher, gick på dejter och gick gick gick Årsta ut och in med min älskade, älskade, älskade Gaia. Men i övrigt imponerade det inte särskilt så det känns bra att gå in i ett nytt år, jag har så många planer som jag vill förverkliga. I det djupa andetaget har jag Dalarnas rena skogsluft, i bakhuvudet en röst som säger "nu kör vi".