"buga"

Jag tycker att det är så himla kul att träna tricks. Det är spännande att ha kunnat följa Gaias utveckling också, för när jag fick henne tog all inlärning lång tid, men i takt med att vi tränat mycket och regelbundet har hon lärt sig att lära sig - och nu händer det till och med att hon spontant bjuder på olika beteenden för att se om det möjligtvis ger utdelning. När vi gick vår första kurs tillsammans, "vardagslydnad för omplaceringshundar", och vår duktiga instruktör Karin visade "fantasileken" med sin hund kände jag mig rätt uppgiven. Leken går ut på att hunden belönas för alla initiativ: den sätter sig - godis, den lägger sig - godis, den viftar på svansen - godis, den backar - godis - och så vidare. Gaia satt helt still utan att våga testa någonting mer än sporadisk ögonkontakt. Idag har vi kommit så mycket längre och det gör mig så väldigt glad och stolt. Håll upp en köttbulle framför den här rottweilern och hon kommer med största sannolikhet att spela upp hela sin repertoar.

"Buga" är det vi tränat mest de senaste veckorna och även om ordförståelsen inte är hundra ännu är jag väldigt nöjd med hur den ser ut idag.

Snö och paracordhalsband

Idag härjade vi runt ute i Lida friluftsområde m Texas och resten av gänget. Hundarna hittade spår av älg (tror vi - klövspåren var i alla fall enorma!) och försvann emellanåt lite längre bort än vad vi tvåbenta var helt bekväma med. "Vi har vart ute i en och en halv timma!" sade Isabell förvånat och vi konstaterade att vi trott vi knallat runt i snön en 40 minuter max. Vi följde våra egna spår tillbaka och väl hemma somnade Gaia och jag skavfötters i soffan. 

Ikväll har jag gjort hundhalsband av paracord! Superkul och rätt enkelt faktiskt. Kommer bli given present till våra hundvänner. 

Snart i Hundsport

Igår kom ett roligt mail från Hundsport - de har köpt tre krönikor av mig. Texterna kommer att finnas under vinjetten "kåserier från våra läsare" i årets första tre nummer. När jag var yngre frilansade jag en hel del som krönikör och kulturskribent och i somras kände jag för att ta upp delar av det igen lite sporadiskt, och vad passar bättre än att kombinera mina båda stora intressen? Att skriva och hunderiet, det är grejer det! Ska bli kul att se en text i tryck, det var längesedan.

Hundsim

Jag har länge velat ta med Gaia på simning. Innan jag fick körkort och bil (vilket hände i augusti - fortfarande jippikänslor varje gång jag sitter bakom ratten!) kändes det smått omöjligt, men igår tog jag tag i projektet och vi åkte till Haninge hundhälsa.

De första gångerna kommer vi att ha med en instruktör som visar hur det hela fungerar och hjälper mig att avgöra hur mycket Gaia klarar av, men målet är förstås att kunna gå dit och simma på egen hand.

Vi började med att ta på Gaia en ordentlig flytväst. I den knäppte vi fast två linor: en vid huvudet och en bak på ryggen, och hon fick gå ner i bassängen via en ramp. Hon såg inte helt bekväm ut med situationen men började simma, då sträckte vi linan så att hon låg kvar på samma ställe och "trampade vatten". Instruktören förklarade att vi så här i början inte vill ha Gaia för nära  bassängkanten, för då kan hon skada sig om hon plötsligt får för sig att ta sig upp ur poolen. Gaia fick simma i intervaller om två minuter, sedan halade jag in henne till mig och lyfte henne under benen så att hon bara kunde hänga och vila i en minut.

Jag var nog nästan lika blöt som Gaia i slutändan. Jag hade tänkt ta med mig kameran och föreviga det hela men än så länge har jag för få armar för det arrangemanget... Men så fort vi blivit mer vana vid simsituationen kommer jag att dokumentera, var så säkra!

Efter att jag fönat Gaia torr och satt på täcke fick jag gå in till den större bassängen och se på när en kvinna motionerade sin rottishane. Jättekul att se hur han älskade att simma helt fritt i bassängen, givetvis med en boll i munnen.

Snöfnatt och en aha-upplevelse

Gaia blir alldeles tokglad av snö. Jag älskade en häst en gång som också blev det. En vinterdag kastade han av mig så att jag fick hjärnskakning. Gaia blir mest sprängfylld av energi, småspringer på promenaden (händer verkligen ytterst sällan) och har bus i blicken. Igår kom jag hem för att mellanlanda mellan vanligt jobb och kursen i vardagslydnad - och möttes av en überpigg rottweiler som ville hitta på... ja, vad som helst nästan. Jag hade egentligen tänkt förbereda dagens lektion men fick ta fram klicker och kycklingkorv istället.

Och plöstligt hände det! Aha-upplevelsen i Gaias blick. Vi har tragglat "buga" i omgångar. De senaste veckorna har jag velat göra den så enkel som möjligt och har tänkt att bugningen skulle bestå av att Gaia snabbt sätter huvudet mellan frambenen och sedan tittar upp. I somras övade vi på att hon skulle lägga tassen över nosen på ordet "pinsamt", men det gick aldrig framåt och under träningens gång omvandlade jag istället det hela till ett "vinka" där Gaia numer vinkar glatt med ena tassen. Igår lade hon plötsligt spontant ihop de här båda beteenden med resultatet en alldeles förtjusande kokett bugning med högertassen fram och nosen mot den. Jag hoppade upp och ner på köksgolvet "bra BRAAA braaa världens bästa rottweilerGRIS!" Körde totalt en 20 repetioner och alla fungerade toppen. Var helt endorfinhög när jag gav mig iväg för att hålla kurs. Jag var inte lika kaxig på kvällen, för efter kursen på en och en halv timma skulle jag ta ut Gaia på långprommis, en timma i hennes nya gatloppstempo, och sedan var jag rätt apatisk i soffan när klockan var nio.

Approp kurs, jag håller en till i februari. Eftersom jag inte tar min examen förrän i mars har jag ett väldigt förmånligt pris fram till dess. Tre platser kvar, så anmäl dig vettja!

 

 

Söndagshänga

Röjde runt i skogen igår och idag har Gaia bara fått vila: smaskat märgben och sovit i soffan medan jag legat bredvid och läst sista delen av Engelsforstriologin. Pep in på CRT igår och köpte en ny aktivitetsboll och ett litet däck i ett snöre. Vi fick låna en sådan på kursen i tävlingslydnad och Gaia var tokig i den, så jag var glad att vi äntligen hittade en egen. 

Recension: Skjut inte hunden!

Jag tycker väldigt mycket om Karen Pryors bok “Skjut inte hunden!” Pryors långa och breda erfarenhet av att ha tränat allt från eremitkräftor (!) till sjölejon är svårslagen. Hon levererar starka argument för positiv försträkning och mot bestraffning.

Pryor resonerar kring hur det i vår kultur är så självklart att vi i första hand använder oss av obehag och bestraffning, att vi korrigerar felsteg och dåligt uppförande istället för att förstärka bra beteenden. Hon skriver ”eftersom budskapet i en bestraffning är 'gör inte det där', sänder frånvaron av obehaget meddelandet: 'nu är det okey att göra det där'”. Hon påpekar också att när man väl börjat med bestraffningar finns det inte någon övre gräns, utan bestraffningarna tenderar istället att trappas upp. Dessutom skiljer sig djurs inlärningsförmåga från vår: ”Att lära sig ändra beteende i framtiden för att undvika konsekvenser i framtiden är mer än de flesta djur kan förstå”.

I “Skjut inte hunden!” levererar Pryor en lika fyndig som pedagogisk metodlista där hon visar åtta sätt för att bli av med oönskade beteenden hos såväl djur som den äkta hälften/kollegan/kompisen. Det är härifrån boken har sin titel: att skjuta hunden får den per definition att upphöra med ett oönskat beteende, men genom att ändra motivationen får man en långsiktigt hållbar förändring.

Att ändra en individs motivation kan enligt Pryor vara sådant som att under dagen ägna sig mycket åt den hund som skäller i hundgården på natten, eller helt enkelt skaffa en till hund som sällskap åt den första. Det kan också vara att ordna en hög och bra spaningsplats åt katten i närheten av köksbordet, för att få den att välja den nya hyllan som favoritplats istället för att sätta sig på bordet. I korthet alltså att analysera situationen och förstå varifrån beteendet härrör, för att kunna skapa en situation som leder individen till ett nytt beteende.

Det här är en fantastiskt intressant och pedagogisk bok som både förmår redogöra för hur simuluskontroll och positiv förstärkning fungerar och vara “hands on” handbok. Läs!

Finns bland annat på Bokus

Shejping med termovantar

Gaia älskar att rulla sig i snö. Gärna den där hårdpackade, glatta varianten som nästan påminner om is. Hon slänger sig ner gång på gång.

Jag tänkte att jag den här säsongen skulle passa på att fånga hennes rullningar och shejpa dem. Det ges så många möjligheter till klick-och-godis varje dag att det borde gå relativt fort. Det var åtminstone vad jag tänkte i förrgår när jag fick den potentiellt briljanta idén.

Men så var det detta med kylan och termovantarna ovanpå fingervantarna och en klicker på dem och köttbullebitar i fickan - och att hinna få ner jättehänderna och greppa godiset just när jag klickat. Herregud. Har jag inte övat på simultankapacitet och fingerfärdighet innan blir det desto mer nu.

Min shejpingplan är i alla fall följande:

* Innan Gaia rullar sig går hon och liksom "slänger" med frambenen och duttar med nosen i marken - då är jag beredd

* När hon lag sig ner och rullat över på rygg klickar jag och ger godis, jag förstärker ytterligare en gång med klick och godis när hon ligger kvar

* Jag backar sedan undan och oftast reser sig Gaia upp men gör om proceduren ganska snart

Så får vi se hur det här utvecklar sig, vore väldigt roligt om det fungerar!

Sista dagen på instruktörsutbildningen

Jaha. Då var det alltså slut. Jag började på instruktörsutbildningen i mars förra året och idag hade vi vår sista lektion. Jag har lärt mig så otroligt mycket och fördjupat min hundintresse enormt, det är verkligen en livsstil. Och det har varit ett sådant privilegium att få sitta och vara hundnörd utan gliringar (eller med det överhängande hotet att tråka ut sin samtalspartner) en hel helg varje månad. Allt eftersom jag har lärt mig mer och fått nya verktyg har också Gaia blivit en hund med större verktygslåda. Vi har liksom utvecklats ihop, hon och jag och att se hennes förändring har varit minst lika spännande. Jag är stolt över oss. Och nu längtar jag verkligen efter att komma igång med min egen verksamhet.

Utbildningsmarathon

Idag påbörjade jag den första av fem intensiva instruktörsutbildningsdagar. Det är sista rycket innan examen: en himla massa presentationer och redovisningar av våra läxor och mycket praktisk träning där vi bland annat ska öva instruktörsrollen på varandra. Det känns konstigt att utbildningen är slut sedan, jag har lagt ner väldigt mycket tid på den - mycket mer än vad jag räknat med, kan jag ödmjukt erkänna. Och ju mer jag läst, övat och tränat ekipage desto mer vill jag fortsätta läsa, öva och träna, det är så himla roligt! Den 20 januari börjar min sista projektkurs och examen på utbildningen är i början av mars. Eventuellt smygstartar jag med egna kurser innan, får se hur tiden räcker till.

Soffmysiga dagar

Vi har så mysiga dagar, Gaia och jag. Efter Göteborg och Dalarna har jag velat att hon ska smälta intrycken ordentligt, så det har bara varit promenader hemma i Årsta och en hel del soffhäng. Imorse kände jag att vi behövde en ordentlig skogstur igen och körde ner till Tyresta. Hon levde runt där bland vitmossan och barrträden och vi gick en bra bit tills jag nästan trodde vi var vilse. Men det är svårt att komma bort i Tyresta och efter trekvart var vi tillbaka på stigen där vi först gått "off road". Nu är vi tryggt placerade i soffan där rottweilern kämpar för att hålla ögonen öppna. Det går sådär.

Landad, startklar

Hade ett helt perfekt nyår. Gaia är inte skotträdd men det var ändå skönt att dra till skogs. På nyår gick vi en lång och något förvirrad promenad (slutade med att vi var tvungna att gå över vad som kändes som ett ändlöst kalhygge för att komma tillbaka till bilen som vi ställt

 vid Finngruvan). Fröken Rottweiler fick stanna hemma för hon hade busat och sprungit för mycket dagen innan och jag tyckte hon verkade ha ont och var väl trött. Så medan Gaia vaktade stugan (tryggt parkerad på trasmattan framför vedspisen) var vi ute i diset och gick oss hungriga.

På kvällen lagade vi trerätters, spelade spel och hemnetade hus på landet tills det bara var någon halvtimma kvar på det gamla året. Då tog vi bilen upp till det höga berget vid gruvan och såg på fyrverkerierna, vi satt i bilen hela gänget och vi tvåbenta skålade i champis och jag måste erkänna att jag, som alltid, kände de där höga förväntningarna på det nya året kicka in. 2013 var ett effektivt år, jag tog moppe- och sedan bilkörkort, började på instruktörsutbildningen, gick matcher, gick på dejter och gick gick gick Årsta ut och in med min älskade, älskade, älskade Gaia. Men i övrigt imponerade det inte särskilt så det känns bra att gå in i ett nytt år, jag har så många planer som jag vill förverkliga. I det djupa andetaget har jag Dalarnas rena skogsluft, i bakhuvudet en röst som säger "nu kör vi".